Antingen har Statcounter stött på ett oväntat problem eller så är jag fullkomligt out of the loop. Enligt nämnda programvara har jag nämligen haft två besökare på fyra dagar. Visserligen har jag hört att det kan gå snabbt utför när berömmelsen.. hmm.. avtar, men det här är ju löjligt.
En riktig familjehelg är iaf avklarad. Huset har kryllat av ungar, utöver mina egna så bodde sönernas kusin hos oss också. Dessa pojkar i 13-års åldern gör inte så mycket väsen av sig, när dom väl bryter sig loss från datorerna så brukar dom antingen säga något i stil med ”öhh.. mat?” eller så susar dom iväg på sina cyklar och köper läsk. Men trevliga pojkar är det, tro inget annat.
Det som dock gjorde den här helgen lite ovanlig var ett telefonsamtal i fredags. Det kom från C, en stockholmstjej jag började dejta för ganska många år sedan men som, pga uteblivet pirr, blev en vän istället. Vår kontakt har varit sporadisk på senare år men nu befann hon sig plötsligt i min hemstad och ville fika. Och det gjorde vi, efter att jag berättat om planerna för S. Det kan ju vara känsligt sånt där och varken jag eller S är helt befriade från lättare anfall av svartsjuka, trots ett stabilt förhållande.
Så vi fikade, och mötte sen upp S och lilla I, och sen följde C med oss hem och käkade. Hon körde på som hon alltid har gjort, dvs pratade nästan uteslutande om sig själv och alla projekt hon har på gång. Förr om åren har jag liksom inte brytt mig om det där att hon bara pratar om sitt, men vid köksbordet i fredags började min irritation att växa. Jag menar, där sitter vi, i vårt nya hus, i vår helt nya konstellation liksom, men C pratar om sitt nya soloprojekt mest hela tiden. Det kändes nästan lite ohyfsat måste jag säga, och efter ett tag tröttnade följaktligen S och lämnade helt sonika bordet. Detta hindrade dock inte C från att fortsätta sin monolog.
Efter att ha släppt av C på stan funderade jag på om det är jag eller hon som har förändrats, och kom fram till det du redan läst i den här texten. Hon kör på som hon alltid har gjort, jag däremot har uppenbarligen ändrat attityd. Delvis beror det nog också på den där pargrejen, eller kanske inte så lite förresten. Att C visade så lite intresse för S och det faktum att hon, förutom att vara den förträffligt trevliga och smarta människa som hon är också är mor till min dotter, det tar jag inte så lite personligt.
Kan det vara så att vissa polare bara fungerar som polare till mig men inte till oss? Eller ska man ge det mer tid? C gav iaf inte ett bra första intryck på S, och jag är som sagt inte heller helnöjd. Och det finns förstås ett val där, ett val som många före mig har tvingats göra. Ska man droppa polaren eller försöka hålla kontakten? Och i såna fall, ska hon fortsätta vara bara min polare eller ska vi försöka bli en enda stor och lycklig familj?
The easy way out är förstås att låta det hela rinna ut i sanden. Inte tala om varför utan bara låta tystnaden och frånvaron tala sitt tydliga språk. Jag tror inte, hoppas inte, att jag är lagd åt det hållet men kan samtidigt inte förneka att sånt har hänt. Och varje sån bortdunstad relation sitter kvar som en tagg, jag kommer ihåg er alla, ni som försvann.
Ska C bli en ny tagg? Kanske var hon redan det, kanske var det här bara en bekräftelse på att vi inte längre har en grund att ställa vår vänskap på. Hur det än är med den saken så gör det ändå lite ont att se en gammal polare i ett nytt och klart mindre fördelaktigt ljus.
Uppdatering: Jaja, det är väl rätt uppenbart att statcounter-koden inte följde med när jag bytte mall. Men hallå.. jag jobbar med data jag, felsökning är.. var.. något av en specialitet.
8 kommentarer:
Hmm, jag tycker du ska ta dig en funderare på tyngden i brottet C begick. Det låter ju helt klart som om hon inte var särskilt trevlig i sitt bemötande av S, men kanske hade det sin grund i viss nervositet, som ju kanske var befogad i sammanhanget. Sedan är det kanske så att du dömer henne lite väl hårt. Hon verkar ha betett sig socialt klumpigt, men är det samma sak som att vara medvetet otrevlig? Situationen blir självklart känsligare iom att C är någon du -mer eller mindre- dejtat. Jag vet ju själv hur lätt det är att fälla negativa omdömen om sin partners ex eller gamla ragg. Man vill gärna se dom dåliga sidorna.
Sedan är det ju så att vänner kommer och går. En del glider iväg nästan obemärkt och andra fattar man ett medvetet beslut om. Men man ska vara försiktig med att döma ut sina vänner, särskilt när det verkar vara på ganska lösa grunder. Är C en viktig person för dig borde du kunna ta ett snack med henne och ge din bild utan att det får ta för stora proportioner. Du lägger in mycket känslor i det när du skriver "Att C visade så lite intresse för S och det faktum att hon, förutom att vara den förträffligt trevliga och smarta människa som hon är också är mor till min dotter, det tar jag inte så lite personligt.
" Det är lite att måla fan på väggen när C kanske bara var nervös och inte alls menade något illa.
Jag bara rabblar på nu, jag känner ju inte C och har ingen aning om hur hon är. Allt jag säger är att man ska vara försiktig med att döma folk för brott de kanske inte ens förstått att de begått, brott som när allt kommer kring kanske är mer av missförstånd än något annat.
David: Jag förstår vad du menar och håller med. Det finns omständigheter och kanske nervositet, och jag tror inte heller att hennes beteende var en medveten markering mot S eller nåt sånt. Men oavsett orsak så är beteendet störande, och jag vet ju egentligen att hon alltid har varit rätt självcentrerad så frågan är väl om jag tycker att vänskapen är värd att satsa på. Jag får nog återkomma i den frågan, just nu får det bara ligga och mogna ett tag. No biggie.
Hmm. Ibland är det dessutom lite knepigare med de där kompisarna av motsatt kön som man har som singel, sen när man inte är singel längre.
Det finns trots allt ofta något lite annorlunda i relationen till de nära kompisarna av motsatt kön än till de av samma kön. Ibland är det just det som håller ihop en kompisrelation - man får ut något av varandra som man inte får av andra.
Ibland finns en annan slags närhet, mer själ på något vis och ibland även en laddning av kroppslig natur, även om det inte är så laddat att man nästan hamnar i säng osv.
När man inte är singel längre förändras villkoren. Även om det aldrig varit något innan.
Det är svårt att vara "vi två" när kompisen av motsatt kön har sin partner med sig. Samma problem uppstår inte riktigt likadant med gamla kompisar av samma kön (även om inslagen helt klart finns där också).
Man visar en särskild slags hänsyn - som kan bli jäkligt konstlad.
Sen kan det vara så att C alltid varit lite självupptagen men att det inte stört dig på samma sätt förut eftersom det funnits något litet av något annat där som du förut behövde.
Ofta är det nog svårt att bli lika bra kompisar båda i det läget, men om "kompisen" är tillräckligt viktig tar man sig igenom den jobbiga fasen så gott det går.
Ullis: Jo, jag tror också att motsatt kön är en faktor i sammanhanget. Kanske inte en stor sådan men ändå, det kan ta lite längre tid att foga in polarna av motsatt kön i gemenskapen. Det skulle väl inte behöva vara så men vi är ju bara människor. Sen att hennes självupptagenhet inte har stört mig tidigare, det är själva kärnan i min fundering. Jag vet att det var så förr, och jag brydde mig inte, men nu verkar jag ha en annan syn på denna människa. Och det är inte konstigt alls, oftare än inte blir det så (konstigt uttryck).
Vad konstigt det ser ut här! Och så mycket du har skrivit!
Hörru, här är man glad om man haft två besökare på fyra dagar och ännu gladare om man haft fyra på två!
Det är så förbannat svårt med inre och yttre verklighet: Vad är sant bara för mig och vad är sant på riktigt? Det som David skriver, att man lägger in sina egna känslor, är jag en mästare på. Jag fantiserar och blir bitter. Inbillar mig. Vet inte vad som är sant och osant och föredrar alltid att tro att det är mina egna bittra funderingar som är de sanna. Så att jag kan bli ännu bittrare. Känna mig ännu ensammare. Ingen bryr sig om mig i hela världen!
Jag blir aldrig klok på hur andra löser det, hur lever de både i livet och i sitt eget huvud?
Ia: Jag kan inte säkert säga hur folk löser det, men jag misstänker att verbal kommunikation är en nyckelfaktor i sammanhanget.
Ser det konstigt ut här? Tanken var att det skulle bli lite modernare, lite fräschare.
Konstigt = annorlunda.
Det är nog hela saken och det är där det brister. Den verbala kommunikationen är inte vad den borde.
Ia: Den är sällan vad den borde.
Skicka en kommentar