Här kommer något så sexigt som en överblick av det politiska läget i Sverige just nu (Alternativ rubrik: Birger, var är du?)

Inom svensk politik råder uppochnervända världen för tillfället. Vår moderate finansminister vill sänka försvarsbudgeten och höja bensinskatten, liberalerna vill förbjuda, förbjuda, förbjuda, nu senast vissa religiösa sekter från att starta friskolor, och kristdemokraterna har övergett den fråga som en gång i tiden var enda anledningen till att partiet startades, abortfrågan. Håller den politiska kartan på att ritas om eller är det här resultatet av ett ministerstyre som saknar förankring hos gräsrötterna inom allianspartierna?

Kristdemokraterna röstade ju om abortfrågan på sin kongress så Hägglund verkar vara home safe. Han satte ju faktiskt sitt förtroende inom partiet på spel där och gick segrande ur striden så hans aktier står nog högre än någonsin.

Moderaterna däremot vet man aldrig var man har dessa dagar. Reinfeldt, finansminister Borg och partisekreterare Schlingman (som tydligen har personid 67 på Moderaternas hemsida) framstår mer och mer som killarna som ”sa det folk ville höra” under valrörelsen men som väl vid makten har stängt sina dörrar och ägnar sig åt just den typ av pampfasoner som man ständigt anklagade Persson för.

Speciellt Borg, den före detta anarkisten, verkar ha blivit mer än måttligt maktgalen på sin post. Det råder ingen tvekan om att han har retat gallfeber på stora delar av sitt eget parti med sina utspel om nerdragningar inom försvaret och en eventuell höjning av bensinskatten. Hans frispråkighet, kanske ett kvardröjande anarkistiskt drag, har också riktat ljuset mot vissa sprickor inom alliansen. Att han går över huvudet på andra ministrar, ja t o m sin egen statsminister och polare, har garanterat väckt en del ont blod.

Vi har iofs sett det förut, maktgalna finansministrar. Precis som ekonomichefen i ett företag sitter finansministern på budgeten och det brukar inte dröja länge innan såna människor börjar lägga sig i verksamheten, fast dom egentligen inte har en susning om vad det handlar om.

Strax bakom Borg springer Reinfeldt och försöker få alla att vara kompisar, och retoriken han använder mot media är förstås den där om att det är en styrka att ha högt i tak inom regeringen. Men jag undrar just hur högt taket är inom moderaterna, om det nu egentligen spelar någon roll vad gamla Bohman-vänner tycker. För att sitta kvar vid makten fortsätter nog gärna Babyface att byta en gammelmoderat mot två sossar.

Folkpartiet då? Jodå, dom går från klarhet till klarhet. Dvs, det råder klarhet kring deras avståndstagande från den liberala grundtanken men inte så mycket mer. Jag vet ju inte riktigt vad dom är längre, men inte fan är dom liberaler iaf. Leijonborg tog dom första stegen för tio år sedan och Björklund borde rimligtvis bli den partiledare som får uppdraget att slutligen skriva om hemsidan. Sök ”liberalism”, ersätt med ”Nya Folkpartiet”. Det ska bli tuffare tag och alla talar svenska, så bli inte förvånad om Morden i Midsummer är dubbat istället för textat i ett framtida, folkpartistiskt Sverige.

Sen har vi Maud, som verkligen måste ha haft tråkigt på jobbet senaste tiden eftersom hon bestämt sig för att ge sig på facken och hotar att inskränka deras rätt att vidta konfliktåtgärder. Hon kan ta till lagstiftning säger hon, och detta är ett historiskt trampande på arbetstagarnas fötter. Hon har minsann inte glömt den där salladsbaren i Göteborg hon inte. Näringslivet jublar förstås, arbetsmarknadsminister Littorin däremot säger att han inte har några planer på att röra arbetsrätten. En gammelmoderat hade fått spontan utlösning av Mauds förslag men den nya högerflanken fortsätter alltså att ducka och dra ner persiennerna.

Det är inte helt lätt att se var i detta gytter av växlande åsikter och utbytande av hjärtefrågor som Mona tänker skjuta in sina sossar. Iofs har alliansen lämnat ett antal politiska frågor som sitting ducks där ute, färdiga att plockas av Mona. Just för tillfället är det väl a-kassan, miljön och jämställdheten som är mogna att plockas, och det kommer hon att göra, men vilken profil ska egentligen socialdemokraterna ha under Monas ledning?

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte direkt svämmar över av förtroende för Mona Sahlin. Och jodå, även jag lyssnade på hennes sommarprogram förra veckan men jag är ledsen Mona-fans, det blev inte ett dugg bättre av det. Att lyssna på Mona prata är som att höra Di Levas storasyrra filosofera om livet och meningen med allt. Och även om det finns sämre förebilder än Di Leva så vill jag ändå ha lite mer statsmannamässighet och lite mindre mystant hos en partiledare. Kanske är jag gammal och tråkig, kanske representerar Mona framtidens politiker (det lär vi ganska snart få svaret på), men jag har helt enkelt svårt för människan. Det blir lite väl snusförnuftigt och slökäckt, ungefär som Kristin Kaspersen på nedåttjack.

Så där har du det politiska läget i Sverige idag, tydligt snuttifierat och absolut inte objektivt betraktat. Vem ska man tro på då? Jag vet faktiskt inte, jag känner bara mer och mer att jag vill ha tillbaka Birger Schlaug i politiken. Som en lagom bister och synnerligen skarp nagel i ögat på våra folkvalda och medietränade kappvändare.