If you love somebody set them free

Jag följer med sonen A till tandläkaren. Han är lite spänd men ändå redo att ta steget, att bli stor, jag ser det i hans ögon. Han vill klara av såna här saker själv men klamrar sig ändå fast vid mig ett tag till. Det här är det svåraste momentet i mitt föräldraskap. Inte bara släppa taget, vilket många felaktigt tror att det handlar om, utan aktivt driva barnet ifrån sig. Att uppmuntra till självständighet, för dom klamrar sig fast.

Jag måste envist och systematiskt lotsa mitt barn bort från mig själv, tvinga honom att fatta egna beslut och våga stå för dom. Lyfta hans blick och förklara vad konsekvens betyder. Konsekvens, allt du gör eller inte gör påverkar ditt och andras liv. Det är stort för en liten kille. Ibland för stort, man får fan ta det lite piano.

Hans tvillingbror har kommit lite längre i sin strävan efter självständighet. Han cyklar ensam till stan och handlar kläder, och han är märkbart stolt över sina bravader. När jag ser honom vingla iväg på min gamla cykel (hans har punka) så tycker jag, känner jag, att han är världens coolaste kille. Ready, willing and able to take over the world.

Trots att han sällan har lämnat sin brors sida har han levt ett annat liv. Han har vunnit och förlorat många fler duster, och därför kommit att förstå det här med konsekvens i en yngre ålder. Du ser inte skillnad på dom här killarna, inte förrän du lärt känna dom ser du nyanserna som skiljer dom åt. Ändå är dom så olika som två bröder kan vara.

Det är en fantastisk brytpunkt som infinner sig där på sommaren mellan sexan och sjuan, jag minns ju faktiskt själv hur det var. Det är sista veckan på sommarlovet och uppropet i den nya skolan närmar sig med stormsteg. Det pirrar, man blir nervös när man tänker på det. Nervös men ändå förväntansfull, för man vill det här. Man vill bli stor, men man börjar förstå att det finns hinder på vägen.

Mina söner står inför en helt ny värld och förberedelserna är i full gång. Jag betraktar skådespelet lite på avstånd, ser hur dom vacklar mellan det gamla trygga och det nya spännande, och jag hoppas att jag har gjort allt som står i min makt för att ge dom grunden att stå på. I det här läget är det allt en förälder kan göra. Hoppas. Och varje gång någon av dom säger ”Det är lugnt, jag fixar det här” så tänds hoppet.

Och jag börjar förstå vad det handlar om, det här svåra att inte bara vara förälder utan att anpassa sin roll när förutsättningarna förändras. Småbarn tar man hand om genom att krama, trösta och kudda in i ett mysigt hörn. Stora barn tar man hand om genom att visa dom världen och uppmuntra dom till att gå dit. Frigörelsen, den vida omtalade och omskrivna, den är nog svårast för föräldrar ändå.