Klanen

Tillåt mig först säga, innan du läser vidare, att jag envist håller fast vid ”dom” istället för ”de/dem”. Jag kan aldrig förlika mig vid detta högtravande stilgrepp i det triviala sammanhang som denna blogg ändå utgör.

Dom ämnar ta över världen, klanen Schulman. Det står allt mer klart för mig, inte minst nu sedan även mamma Schulman börjat blogga. Det ligger förstås en noga uttänkt affärsplan bakom denna offensiv, och det hela är fantastiskt roande och dom är begåvade allihop, hela klanen. Maken till enträgen storoffensiv inom mediavärlden har vi inte sett sedan.. ja.. det har vi nog aldrig sett faktiskt.

Vi beskådar alltså en oöverträffad nivå av kändiskåthet här, dessutom i familjeform. Tveklöst ett unikt grepp, som om Linda Rosings morsa, brorsa, svåger och bilmekaniker hade gjort gemensam sak och samtliga försökt ge Fadde en hjärtinfarkt genom att ständigt figurera i chockrubriker. Vi, och inte minst Fadde, ska nog vara glada för att familjen Rosing saknar den sammanhållning som har kommit att bli klanen Schulmans varumärke.

Men det är ändå den där gradvis framskymtande affärsplanen som hindrar mig från att helt ta en Schulman i munnen och säga ”kack för att cha få schuga av schdig Alexsch..” Man blir ju liksom lite rädd för dom när dom är så många och så envisa. Vad vill dom egentligen? Vad ämnar dom göra med all den makt som dom bit för bit kapar åt sig? Och varför håller dom på så här?

Efter en snabb titt på bröderna i klanen är man frestad att luta åt Bill Gates-syndromet, dvs nördens revansch. Jag är inte ute efter lyteskomik på något sätt men vill, bara för att belägga tesen med en förklaring, påstå att båda två har ett utseende som i yngre år säkert kunde väcka en del kryp i knogarna hos killarna i obs-klassen. Innehållet i brödernas texter stärker också denna tes, då dom för det mesta handlar om att dra någon i smutsen, alternativt visa upp hur populär man är hos det motsatta könet. Det är inte svårt att se killarna som mobbade och tjejerna som nobbade bakom dessa ständiga utbrott av stilistisk ilska.

Det här kan man tycka är en allt för enkel förklaring, man jag tror den håller. Jag är frestad att luta, och jag lutar. Revansch är en stark drivkraft och jag är säker på att framtida memoarer från bröderna ger mig rätt här. Det kommer att finnas ett kapitel som heter ”De svåra åren” eller ”När hatet byggde bo i mitt bröst”, något åt det hållet.

Deras stilgrepp är inte särskilt komplicerat eller unikt, speciellt inte hos klanens VD Alex. Det är den där vanliga mixen av hatande testosteronidiot till man som var sjätte inlägg skriver om känslosamma saker som saknaden efter pappa eller självförakt i största allmänhet. Ett stilgrepp ämnat att väcka moderskänslor, hat och kärlek. Och Alex, smart som han är, vet att dessa känsloyttringar växer på samma gren. Man ska liksom ana en riktig och känslig människa bakom den hårda fasaden som killarna i obs-klassen monterade dit under ”De svåra åren” då ”Hatet byggde bo i hans bröst”. Det är synd om Alex, ska vi tycka någonstans djupt där inne. Enkelt men effektivt, och han är tvivelsutan en duktig skribent men en ännu duktigare entreprenör.

Och som varje duktig entreprenör som kan branschen vet han att det gäller att smida medan järnet är varmt. Och varmt är det just nu, glödhett. Tids nog blir det överhettat, det blir alltid så, och då får klanen dra sig tillbaka ett tag, låta människor vila från utstående öron, stora framtänder och fyndiga elakheter.

Men hav tröst, ni som fruktar denna dag, för dom kommer alldeles säkert tillbaka. Säkert i teve. Och ännu längre fram, kan man hoppas, går smånördarna i stornördens fotspår och blir filantroper på gamla dar. Vänta ni bara ska ni få se, det kan bli Schulmanklanen som till slut räddar kaskelottvalen och häver klimathotet med sina stinna penningpungar. För dom är ju snälla, innerst inne.