Utan en skärm framför ögonen går hjärnan på gym

I nio dagar stod jag lätt framåtlutad och skrapade, kittade samt målade fönster. Från morgon till kväll stod jag där, vid min tillfälliga arbetsplats på verandan. Jag tänker inte tjata mer om hur duktig jag känner mig, för det är ju bara i min lilla värld som detta arbete motsvarar ett stordåd. Många andra gör mycket duktigare och svårare saker, under svårare förhållanden dessutom. Så nog sagt om omfattningen av min bedrift, vi kan bara konstatera att den är blygsam i det stora hela.

Men det jag upptäckte efter ett tag var hur sådant arbete, och med ”sådant” menar jag fysiskt arbete utan tillgång till en skärm framför ögonen som visar mig den elektroniska världen, påverkar mitt psyke. Istället för att få allting serverat, i ord och bilder, tvingades min hjärna att själv konstruera en tillvaro. Och när den gjorde det, konstruerade alltså, så dök en massa saker från mitt förflutna upp. Inte nödvändigtvis stora och viktiga saker, vi snackar inte första kyssen eller barnens födelse här alltså. Nej, det var inget annat än små triviala händelser, möten och konversationer som jag nu laddade in i hjärnan och sedan ändrade lite efter behag.

Ett typexempel är när någon sagt något som gjort mig upprörd, varpå jag då (i den riktiga världen) inte riktigt lyckats dräpa personen ifråga tillräckligt hårt verbalt. Du vet hur det är, man kommer på dom rätta orden efter att idioten gått därifrån. Sånt här kan ju hända lite då och då under loppet av t ex en krogkväll, men det lustiga med mina efterkonstruktioner på verandan var att jag fixade till konversationer och dispyter som inträffat för länge sedan, kanske flera år tillbaka i tiden, vilket får mig att misstänka följande.

Kanske var det så att min hjärna i själva verket tränade när den höll på att rota i mitt förflutna? Gudarna, välj någon av de nittionio, ska veta att minnet sannerligen är en del av min hjärna som har blivit försoffad på senare år. Det är ju rent hemskt hur dåligt minne man fått på sistone. Men i det där tillståndet av nära meditation som infann sig på verandan så började minsann minnet att plocka upp hantlarna och svettas.

Det är förstås ingen slump att minnena som flöt upp till ytan var av arten ouppklarade fall, dom har ju en benägenhet att ligga och gnaga dom rackarna. Det är nog inte heller en slump att dom stora viktiga minnena lös med sin frånvaro. Dessa har jag redan bearbetat, utan att skrapa fönster.

Så där stod jag alltså, med min ömma rygg och mina såriga händer, och bearbetade minnen som jag inte ens visste att jag borde bearbeta. Jag var t o m nere på petitesser som ordval i vissa konversationer som ägt rum för flera år sedan, konversationer som ingen annan än jag kommer ihåg. Det är inte helt lätt att förstå varför detta skulle behöva gås igenom, men vem är jag att stoppa min egen hjärna?

Det var ett tillstånd som väldigt mycket påminde om det totalt fria tankeflöde som infinner sig strax innan man somnar. Inte riktigt lika starkt flödande iofs, många gånger hakade min hjärna upp sig och tänkte samma tanke typ trettio gånger på raken. En sån återkommande tanke som sticker ut i mängden är ”här står jag och ägnar överdrivet stor uppmärksamhet åt detaljer som ingen kommer att lägga märke till”, vilket nog har mer med fönstren än mitt förflutna att göra. Men det var ganska häftigt att uppleva flödet i helt vaket tillstånd.

Somliga kallar säkert detta för meditation, och jag är nog böjd att hålla med. Den enda gång jag försökt meditera, under ledning av en tant med väldigt mjuk röst, uppmanades jag att inte försöka hindra tankarna utan istället låta dom passera genom huvudet. Som ett tåg som passerar perrongen där du står och.. ja.. mediterar. Och tågen passerade där på verandan, uj så dom passerade! Och varje kväll när jag skulle somna så kände jag mig så färdig och klar på nåt sätt. Både utschasad fysiskt men också klar med alla tankar, och det var en skön känsla på min ära.

Den som känner till min sedvanliga dramaturgi anar nu nästa länk i tankekedjan. Den är inte svår att se, du behöver inte vara Einstein (ett uttryck jag nu lånar från min egen barndom) för att fatta det. Jag funderar förstås på nya karriärval, så är det. Något mer fysiskt arbete, något mer kreativt. Något som stimulerar detta underbara och undermedvetna flöde istället för ersätta det med elektroniska bilder.

Med tanke på hur stor del av mitt liv som jag ägnat åt att sitta framför en skärm som visar världen törs jag inte tänka på hur stora krafter som skulle släppas lös om jag valde att öppna dammluckorna helt. Men jag väljer att se på det hela som den där hjärnforskaren som jag lyssnade på för några år sedan. Han som påstod att våra hjärnor till 99 procent är en outnyttjad resurs. Man kan faktiskt börja tro på sånt när man byter färdiga världar mot egenkonstruerade. Det är som att man anar att man egentligen vet något, typ.