Hon är en astronaut

Jag går omkring som en annan Fuglesang och bara väntar och väntar, befarar att den här nivån av mental förberedelse bara går att hålla en viss tid. Allt är bra, det växer fint i magen å så, men kom UT nån gång då! Igår kväll var jag övertygad om att nåt var på gång, magen var stenhård och S stönade ibland på ett sätt som jag inte hört henne göra förut. Av denna anledning sov jag oroligt, vaknade många gånger och tittade på henne men status är fucking quo. Väcktes av pipet precis när ett gäng fotbollshuliganer kom springande emot mig med basebollträn (nu råkade dom vara AIK-are i drömmen men jag vet att det finns andra supportrar som är jättejättedumma i huvudet också) och känslan av att precis ha kommit undan med livet i behåll höll i sig över frukosten. Sönerna pladdrade på som vanligt, vet inte var dom har fått sitt excellenta morgonhumör ifrån, medan jag mest stirrade in i fondväggen. Drack den sista slurken te (the?) framför teven efter att sönerna stuckit till skolan. Det fortsätter regna på västkusten, ett regn som lika gärna skulle kunna vara sponsrat av Aftonbladets klimathotskampanj. Väldigt vältajmat får man ju säga, kanske lite för tajmat. Kan det vara uppgjort det här? Det finns förresten en rymdkoppling mellan mig och Bebban. 1969, det år jag föddes, första människan på månen - 2006, om hon behagar komma ut i år, första svennen i rymden. Hon ska bli astronaut, big up!