Sprrrrit? Mer sprrrrit?

Att gå nykter på en fest där övriga deltagare krökar på ordentligt leder ofelbart till tanken ”Åh herrregud.. blir jag så där när jag dricker??” Att på nära håll och med skärpta sinnen följa det allmänmänskliga förfallet i spritens kölvatten är både intressant och skrämmande, mest skrämmande kanske. Människor som i början av festen är synnerligen artiga och ställer dom rätta frågorna om jobb, boende och bebisen förvandlas efter ett par timmars alkoholintag till antingen gapflabbande väderkvarnar utan finmotorik eller bittra monster som försöker lassa över all den djupa orättvisa dom upplevt i hela sitt liv på dig, just dig. Du som är nykter, du ska nu få höra varför han hatar människor som är nyktra på fest, och varför han hatar människor som håller tal, och varför han hatar människor som i största allmänhet inte är som han.

Det är inte första gången jag går nykter på fest. För ett antal år sedan, som nybliven singel, genomgick jag en fas där jag var övertygad om att mina nyktra och skärpta sinnen var det enda som kunde rädda mig i den här vansinniga världen. Också då fick jag en hel del skit för mitt val, det var ju liksom alldeles åt h-e att jag som ”för en gångs skull hade chansen att festa loss ordentligt” valde en nykter tillvaro, och vem trodde jag att jag var egentligen? Så gick tongångarna, pöbeln är inte snäll mot avvikande beteenden och att välja nykterhet i ett samhälle som har indoktrinerats med spritromantik sen urminnes tider är mer avvikande än det mesta. Många tolkar det också som ett sätt att vara lite förmer än andra, vilket gör mig förbannad på riktigt. Att inte respektera andras val och värderingar är en ful sida av mänskligheten som ofta visar sig i dessa rus. Du känner säkert igen glåporden ”Vad i h-e är det med dig då?” eller ”Va fan kom igen och var som folk nu!” om du någon gång har lagt dig i torrdockan frivilligt.

Stora delar av befolkningen kan helt enkelt inte festa och ha roligt utan sprit, och det kan jag tycka är tragiskt. Mycket tragiskt. Nu låter det säkert som jag har kommit till en ny insikt om mänskligheten efter att ha gått nykter på EN fest, men som sagt, jag har haft dessa funderingar sedan länge. Det ska också sägas att långt ifrån alla människor blir dryga, dumma och elaka på fyllan, det finns många som håller stilen och bara blir lite gladare än vanligt, men tillräckligt många byter personlighet till det sämre för att jag ska utnämna sprit till en demonisk drog.

Innan du anklagar mig för att klirra glas inifrån ska jag erkänna att jag har supit en hel del i mina dagar. Precis som vilken modern människa som helst som inte svurit sin trohet till IOGT/NTO eller av någon annan anledning valt att vara nykterist har jag svirat runt ordentligt och haft mycket roligt på kuppen också. Jag frågar mig ibland om vi hade kunnat ha lika roligt utan sprit, jag och mina kompisar, om alla var nyktra liksom. Svaret är, tyvärr och högst troligen, nej. Vi är så pass indoktrinerade med denna spritromantik, så pass övertygade om att någon slags drog behövs för att dra skiljelinjen mellan vardag och fest, att den nyktra festen helt enkelt har blivit en negation. Man är liksom inte kompisar på riktigt om man aldrig har varit riktigt packade tillsammans. Man har liksom inte roligt på riktigt om man inte bedövar bort dom övre lagren av Jaget och bereder plats åt några till vardags slumrande monster som kanske, kanske inte, får löpa fritt. Om inte ett monster, vad annars i en 40-årings kropp kan skrika ”VISA PATTARNA!” till en kvinna som bara försöker hålla ett tal?

Det var just där och då som tanken dök upp, ”Åh herrregud.. blir jag så där när jag dricker??” Och jag kom fram till att nej, det blir jag inte. Men bara tanken på att det kanske skulle kunna hända var nog för att allvarligt överväga ett liv i evig nykterhet. Vissa människor ruvar på inget annat än små, elaka svin i sina dunkla vrår, och det verkar som att vår demoniska drog alltid har nyckeln till den dörren som aldrig borde låsas upp. Men, säger du, om svinen finns där inne så måste dom väl någon gång få komma ut? Svaret på den frågan är ”Ja, välj den terapiform som du tror mest på men låt för i h-e mig och för allt i världen tjejen som försökte hålla tal vara ifred”.

Du som känner mig, du som har och säkerligen kommer att festa med mig, kommer tvivelsutan att påminna mig om den här texten i framtiden och hävda att jag är en hycklare. Jag tycker du ska göra det, påminn mig och dig själv om den här texten. Vi kan fortsätta diskussionen då och se vad vi kommer fram till. I något slags svinhögt filosofiskt perspektiv är vi alla hycklare, syndare eller vad du vill kalla det, och diskussionen kommer kanske i hygglig kompromissanda att handla om damage control (vi kan inte stoppa det, typ, men låt oss se till av vi håller oss hyfsat i skinnet). Ska jag säga åt dig om du går över gränsen? Ska du säga åt mig? Vi får väl se. Om det blir som jag tror så kommer vi att fastna i tjäbbel om var gränsen går och vem som bestämmer det, någon kommer att nämna individens ansvar versus överförmyndarfasoner och sen kastar vi säkert in lite politik där också och till slut har vi glömt vad det var vi skulle snacka om från början. Men du vet, kanske leder det ändå till något. Skål.