presömnhjärnspratt

Varje kväll innan jag somnar får jag en låt i huvudet. Inte samma låt varje gång och sällan en favorit. Låten är aldrig rätt där i huvudet, den hackas upp och blir orytmisk. Ungefär var fjärde eller femte takt försvinner och plötsligt kan refrängen bryta in mitt i en vers. Tänk dig att du har ett kassettband som någon klippt bort små snuttar ur och sedan tejpat ihop igen, så låter det. Det är som att min hjärna gör revolt mot realtiden, som att mina otåliga synapser inte har tid att vänta på ”en två tre fyr fem sex sju ått” utan snabbspolar framåt lite då och då. Framåt till vad kan man fråga sig. The end? Detta orytmiska inferno eskalerar till en punkt då jag tvingas slå mig själv i pannan för att stoppa bandet. Det fanns en tid då jag trodde att detta betydde sinnessjukdom. Lika övertygad om mental ohälsa var jag dom gånger mitt huvud dånade som om ett godståg for rakt igenom det strax innan sömnen inträdde. Nu vet jag, har jag övertygad mig själv om, att hjärnan spelar mig lustiga spratt när den kopplar på det autonoma nervsystemet. En roddig jävel till hjärna är det.