fredag, december 01, 2006

The next universe is only a ten minute drive away

Jag fastnade i ett telefonmöte på jobbet så jag blev lite sen till dagens extrainkallade föräldragruppmöte. Med andan i halsen och rosig om kinderna sprang jag rätt in i en annan dimension, ett parallellt universum klätt i plysch och sammet. Från ”ZAP ZAP VEM TAR DET HÄR?!” ena sekunden till Gunsan med vattenfärger och världens lägsta samtalstempo i nästa. Åhh.. det kryper i kroppen, man sitter och hoppar på stolen. ”Ja.. hörni.. nu tänkte jag.. att.. ehh.. ni ska få.. ehh.. MÅLA!” Jodå, det är sant. Sex vuxna människor på blankaste dagtid, alla ditsprungna i all hast från sina arbeten (utom S som är ledig nu) tvingades måla med vattenfärger. Jaja, det är väl lika bra att ge sig i kast med skiten då, kanske blir tanten tyst då iaf tänkte jag. Mennejdåserru, hon blev inte tyst. Hon fortsatte pladdra på om hur det var när hon fick sitt första barn och hur länge ungarna kan skratta åt en enkel streckgubbe och Gud vet allt, så jag var till slut tvungen att säga åt henne att hålla tyst så jag kunde koncentrera mig på den marockanska natthimlen som jag just då målade. Då blev det lite konstig stämning. Jag vill inte påstå att jag och S är så jävla unika och speciella, men alla andra målade ballonger eller röda stugor med vita knutar eller blommor och sånt när vi målade svarta, gistna skepp på ett stormigt hav med en olycksbådande mörk himmel i bakgrunden. Ett stjärnfall fick symbolisera något slags hopp, och det var fanimej det roligaste idag när tanterna skulle försöka tolka teckningen och säga något positivt om den. Jag är säker på att åtminstone tanten från öppna förskolan gjorde en ”anteckning” i sin lilla bok när vi hade gått därifrån. Föräldrar som väntar barn ska måla solar och stugor och blommor, inte gistna skepp mot mörka skyar. Det kan dom gott ha, mystanterna. Jag gillar verkligen inte att bli behandlad som en femåring, det ska ni veta. Men ska jag vara helt ärlig så var det faktiskt rätt roligt att måla och konstverket blev inte alls dumt heller. Vi kallade skapelsen ”Slör” och signerade den. Jag kanske lottar ut den här på bloggen i någon framtida tävling, så håll utkik. Tjolahopp för fan, det är ju kul det här.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag undrar hur många föräldrar som tänker "Är det verkligen värt det?" när de tvingas iväg på sånt här 70-talstrams.

Anonym sa...

Ior: Många, men mörkertalet är förstås stort eftersom ingen kan erkänna det.