torsdag, december 21, 2006

Spik i foten

Familjens hälsotillstånd känns för tillfället lika instabilt som E6:an i Bohuslän. S kan knappt gå längre, Bebban trycker på ischiasnerven och hon har skitont mest hela tiden. Morsan hälsade på igår och berättade att hon inte heller mår bra, förhöjt blodtryck och mer mediciner. Och så har vi brorsan då, käre bror. Han är tydligen så utarbetad efter allt slit med det där kråkslottet dom köpt utanför stan att han svimmade på stående fot med hammaren i näven häromdagen. Jodå, killen dröp i backen och slog i hakan, sen när han skulle ringa sjukan kunde han inte hålla i luren för tummen hade fastnat mitt i handflatan. Han mår bättre nu iaf, men vi är tydligen oroliga för honom, enligt min mamma.

Hon sår ofta dessa frön av oro, min mamma martyrdrottningen, och jagar upp farsan som har ännu högre blodtryck. Farsan försöker verka lugn utåt men vi vet alla att innanför den där stelt leende fasaden skenar pulsen iväg. Min mamma är den typen av människa som, om man säger till henne att man mår dåligt, alltid drar fram en story från back in the days då hon minsann mådde ännu sämre. Det är hennes märkliga sätt att trösta, genom att förringa din smärta och alltid påstå att hon har haft det värst så blir det uppenbart (för henne) att du ändå har det rätt bra. Det är lite spik i foten-varning över hennes beteende, eller den engelska varianten ”Luxury!” som Monte Python lanserade i en sketch på 70-talet. Klart irriterande för den som mår dåligt och söker sympatier, men vi som känner henne är förstås vana. Hon är omtänksam, inte tu tal om det, men omtänksamheten tar sig märkliga uttryck ibland.

Min far är också omtänksam, ganska exakt på samma sätt som jag själv. Liten vilset irrar vi omkring i svåra anfall av vanmakt när våra nära och kära mår dåligt. Han, liksom jag, erbjuder sina tjänster ungefär tre gånger i minuten och kan nog till slut upplevas som ganska påfrestande när han ska fluffa kudden eller hämta vatten eller badda pannan. Jag har helt uppenbart ärvt min fars flockvårdande gener, slår ofta en järnring runt min familj när inre kriser hotar och tar på mig ansvaret att rida ut i stormen med dragen lans. Jag är, på gott och ont, en familjeman i mitt innersta väsen. Lika euforiskt glad som jag är när familjen mår bra och skratten ekar genom huset med målade fondväggar, lika irriterad, sur, förbannad, orolig eller ledsen är jag när det går grus i maskineriet.

Att jämföra mitt känsloliv före och efter barnafödande är ungefär som att jämföra en svartvit teve med en hi definiton flatscreen teve med 258 miljoner färger. Jag vill absolut inte förringa era känsloliv, ni som inte har barn, men det är så jag upplever det i min lilla värld. Alla känslor blir upphöjda till minst fyra när mina barn är med i bilden, och ett av mina barn ligger just nu i en mage och gör livet surt för kvinnan i mitt liv. Det känns tveeggat, vi vet inte om vi ska läxa upp henne det första vi gör när hon kommer ut eller om vi, mer traditionellt, bara ska ta henne till våra hjärtan. Om jag vill få S att skratta hämningslöst mitt i all smärta drar jag storyn om hur hon får en psykos efter förlossningen och fasadklättrar upp på sjukhusets tak med bebban på ryggen som en chimpansunge och sen sitter där under hovrande helikoptrar och kräver att få prata med landstingsdirektören, Filippa Reinfeldt och Denzel Washington. Utan inbördes ordning och utan egentligen anledning, under en psykos gör man ibland svårförklarliga saker. Hon skrattar iaf när jag drar den, det är huvudsaken. Vi lutar också åt att döpa ungen till Ischias, för vi har länge letat efter ett passande namn som börjar på I.

18 kommentarer:

Anonym sa...

Isadora, Iris, Isabelle, Isa, Iva, Ina, Ines, Isabet, Irene, Inja..?

Matte sa...

anonymous: Ett av dom namnen du räknar upp ligger högst på listan, men jag vill inte spika något förrän den feta damen sjunger.

Chris sa...

ingrid. ingrid är det kristallklaraste namnet som finns. bara jag i hela världen brukar hysa denna åsikt.

beträffande sågningar och annat missgillande, nu fick jag mig en törn. asså jag vill inte va nån gnölfia som helst av allt hetsar upp mig. ska genast revidera min kommentarsvana och bättra på statistiken.

ett upp!

kärlek.

Anonym sa...

Christina: Det är du och vår bankkontakt (Ingrid) som vurmar för det namnet. Om hon hade fixat lägre ränta på huslånen hade vi noga övervägt detta alternativ, nu blev det inte så. Angående din kommentarsvana så var mitt statistiska underlag ganska skralt, var bara en känsla jag fick och absolut inte menat som kritik på nåt sätt. Men okej, ett upp nurå. Love is all around.

David sa...

Jag hoppas verkligen att det inte är Isadora ni tänkt döpa flickstackarn till, inte heller Isa, det är väl lite för vanligt nu eller? Irene är dock klockrent, jupp, Irene får det bli!

Anonym sa...

Ignatius J. Reilly!

Ivana

Ida

Inga

Anonym sa...

Fy för bövelen. Den här texten kändes raka vägen in i mitt hjärtat. Jag tror du är en väldigt
god människa och garanterat ett förbaskat bra far. Jag röstar för fler som dig till den här
världen.

Anonym sa...

David: Nej, inte Isadora eller Isa, inte Irene heller. Snart har ni kommit på det genom uteslutningsmetoden känner jag men ni får faktiskt fortsätta gissa.

Chardonnay: Min mamma, martyrdrottningen, heter Inga, och det är inte aktuellt. Ignatius? Ehh..

Tee: Tack! Men jag tror på mångfald, om alla pappor var som jag blev det nog inte bra heller. Jag gör mitt bästa, det gör nog dom allra flesta föräldrar.

David sa...

Isabelle går inte heller för sig, bara så du vet! Jag träffade nämligen en jävligt jobbig brud för ett år sedan som hette Isabelle och är man det minsta vidskeplig så betyder sånt otur. Det finns ju folk som sätter likhet mellan personlighet och namn, jag vet, det är långsökt, men varför chansa! Ingeborg är annars ett fint namn på I!

Anonym sa...

Jag hade inte tänkt vara anonym, stressade bara lite när jag skrev.

Anonym sa...

David: Min mormor hette Ingeborg, OCH Stinas mormor också, så det namnet har varit på tapeten men är borta nu. Isabelle är det inte heller, det är alldeles för flickigt för min smak.

Lotta: Den enda gången någon är anonym här inne är är du stressar, så jag hade på känn att det var du.

Anonym sa...

Grattis!

Anonym sa...

Stort grattis Matte! Och god jul. :-)

Chris sa...

grattis och filtar och nappflaskor och härligaste julklappen av dem alla! grattis!

Anonym sa...

Ursäkta mig så här i juletid, men eftersom bloggägaren ofta har åsikter om språket och dess tillämpning så tänker jag inte försitta chansen att slå honom på fingrarna.
Man döps inte TILL något namn. Dopet är en ceremoni för att upptas i en församling och en gemenskap. Dopet är alltså INGEN namnceremoni, vilket måste vara en av de mest levande missförstånden som tycks fortgå (av slarv, eller kanske dumhet?) i vårt svenska samhälle.
Prästen säger alltså: "Jag döper DIG (namnet)i faderns, sonens ...

Inte: Jag döper dig TILL (namnet)

Ni som redan visste detta SLUTA SLARVA!!! Ni som inte visste detta har lärt er något.
Matte du som är en uttalad ateist lär väl inte döpa ditt kommande barn, men var lugn hon kommer alltså få ett namn ändå (väljer inte ni något, kommer skattemyndigheten välja ett!!).

Jag räknar givetvis med att dina kinder rödblossar av skam av denna fadäs!

Slut på lektionen.

Med hopp om en fridfull och god jul till alla!


/john salcin

Supernova sa...

grattis till bebben aka inez! fint namn förresten, känns ovanligt. 8)

min farmor är också fröken martyrdrottning, fast för tillfället har hon riktigt ont, äter liksom morfin. men men, alltid är det något, man får hoppas även detta är en krämpa som går över.

Anonym sa...

Johnsalcin: Före det kristna dopet så var det just namnceremonin som gjorde en baby till en människa, fast man brukade vänta till den var ca 1 år. Det är inte heller någon slump att Adam enligt bibeln får namnge alla djuren, på så vis blev dom till enligt den tidens riter. Så nog finns det en hel del om att även det kristna dopet och namnsceremonin hör ihop - fast det mer handlar om att bli upptagen i kyrkans sfär och bli frälst från ondo osv. (en av anledningarna till varför jag har svårt för det kristna dopet - hur fasen kan man tycka att en liten baby behöver bli frälst från det onda inom sig?) Som vanligt tog kyrkan en folklig tradition och gjorde den till sin - det kristna dopet var faktiskt i första hand för vuxna, inte barn.

Anonym sa...

Tack alla, speciellt David för spridandet av nyheten!