I sann NHL-anda har Sportbladet bestämt sig för att hylla gamla hockeyhjältar, lite hall of fame-stuk så där. Det tycker jag är en bra idé, speciellt som Lars Nylin hittills har visat god smak i valet av legendarer. Visserligen har han bara skrivit om tre brynäsare än så länge (Krobbe Lundberg, Mats Näslund och Stigge Salming) men det lär bli många fler innan serien är över. Namn som Börje Salming, Tord Lundström, Wille Löfqvist och Lars-Göran ”Virvelvinden från Vuollerim” Nilsson, bara för att nämna några, lär bli svåra att undvika i berömmelsehallen. Dessutom är det ju aldrig fel att blicka bakåt om man är brynäsare, eftersom föreningens storhetsperiod tog slut för dryga 25 år sen.
Den här veckan handlar det just om Stigge Salming, Börjes smågalne storebror. Jag växte upp med dom här killarna, kanske inte som idoler direkt eftersom jag inte var en typisk hockeykille men alla kände ju till bröderna Salming och dom var kungar i stan, inget snack om den saken. Börje drog som bekant tidigt till NHL, redan 1973, så jag har inga minnen av honom i Brynäs, men han kom hem på somrarna och körde omkring i sin blåa jeep. Hans svärföräldrar bodde 150 meter från vårt hus så jag såg honom ganska ofta, och vi småkillar var förstås starstruck som aldrig förr när vi för vilken gång i ordningen ringde på dörren och bad om autograf. Han var rätt schysst också, BJ.
Men brodern Stig var en annan historia. Stig var man rädd för, hans namn nämndes alltid med respekt och föräldrar hotade sina barn med ”Ät upp maten annars kommer Stig och tar dig!” Stigge brukade hämta sina barn hos en av våra grannar, dom var dagbarn där. Alla Brynässpelare körde omkring i senapsgula Opel Ascona av senaste årsmodell, state of the art på den tiden, och Stigge körde alltid ända fram till dörren. Det fick man egentligen inte göra, min pappa muttrade ganska ofta om det där ”jävla åkandet inne på gården” men ingen vågade förstås säga till honom. Då kunde man få the evil eye, och sen var man liksom rökt. Ingen ville bli ovän med Stig, inte ens min pappa som hade ett inte helt oävet evil eye själv.
För den som inte är infödd Gävlebo är det nog svårt att förstå exakt hur stor den här 70-tals generationen av brynäsare är. 70-talets upplaga av Brynäs IF är och förblir kungar i den här stan, och det kan ju tyckas vara lite töntigt. Det är nog också svårt för en utomstående, speciellt ni som är födda och uppväxta i storstäder, att förstå varför en trist och tråkig liten stad vårdar sina gamla hjältar så ömt. Varför vi i så stor utsträckning lever i det förflutna när nuet borde pocka på all vår uppmärksamhet. Men det är så här det funkar, en tillräckligt liten stad som Gävle söker hela tiden sin identitet och sin plats i den stora världen. En stad som t ex Stockholm behöver inte sukta efter uppmärksamhet, den får allt ljus den behöver och mer därtill, men Gävle.. herregud.. vi är ju tjejen som aldrig blir uppbjuden, killen med taskig hy, en syfilis i rymden. Så vi behöver våra gamla hjältar för att morska upp oss i nuet, allt som kan ingjuta självkänsla och identitet i våra sargade glesbygdssjälar är av godo. Därför pratar vi mer än gärna om det förflutna i allmänhet och Stig i synnerhet. För vad som än händer så hade vi iaf Stig, och Stig muckade med Phil Esposito, för Stig backade inte för någon.
Den här veckan handlar det just om Stigge Salming, Börjes smågalne storebror. Jag växte upp med dom här killarna, kanske inte som idoler direkt eftersom jag inte var en typisk hockeykille men alla kände ju till bröderna Salming och dom var kungar i stan, inget snack om den saken. Börje drog som bekant tidigt till NHL, redan 1973, så jag har inga minnen av honom i Brynäs, men han kom hem på somrarna och körde omkring i sin blåa jeep. Hans svärföräldrar bodde 150 meter från vårt hus så jag såg honom ganska ofta, och vi småkillar var förstås starstruck som aldrig förr när vi för vilken gång i ordningen ringde på dörren och bad om autograf. Han var rätt schysst också, BJ.
Men brodern Stig var en annan historia. Stig var man rädd för, hans namn nämndes alltid med respekt och föräldrar hotade sina barn med ”Ät upp maten annars kommer Stig och tar dig!” Stigge brukade hämta sina barn hos en av våra grannar, dom var dagbarn där. Alla Brynässpelare körde omkring i senapsgula Opel Ascona av senaste årsmodell, state of the art på den tiden, och Stigge körde alltid ända fram till dörren. Det fick man egentligen inte göra, min pappa muttrade ganska ofta om det där ”jävla åkandet inne på gården” men ingen vågade förstås säga till honom. Då kunde man få the evil eye, och sen var man liksom rökt. Ingen ville bli ovän med Stig, inte ens min pappa som hade ett inte helt oävet evil eye själv.
För den som inte är infödd Gävlebo är det nog svårt att förstå exakt hur stor den här 70-tals generationen av brynäsare är. 70-talets upplaga av Brynäs IF är och förblir kungar i den här stan, och det kan ju tyckas vara lite töntigt. Det är nog också svårt för en utomstående, speciellt ni som är födda och uppväxta i storstäder, att förstå varför en trist och tråkig liten stad vårdar sina gamla hjältar så ömt. Varför vi i så stor utsträckning lever i det förflutna när nuet borde pocka på all vår uppmärksamhet. Men det är så här det funkar, en tillräckligt liten stad som Gävle söker hela tiden sin identitet och sin plats i den stora världen. En stad som t ex Stockholm behöver inte sukta efter uppmärksamhet, den får allt ljus den behöver och mer därtill, men Gävle.. herregud.. vi är ju tjejen som aldrig blir uppbjuden, killen med taskig hy, en syfilis i rymden. Så vi behöver våra gamla hjältar för att morska upp oss i nuet, allt som kan ingjuta självkänsla och identitet i våra sargade glesbygdssjälar är av godo. Därför pratar vi mer än gärna om det förflutna i allmänhet och Stig i synnerhet. För vad som än händer så hade vi iaf Stig, och Stig muckade med Phil Esposito, för Stig backade inte för någon.
3 kommentarer:
Vargakvinnan: Eldebrink var också med på listan.
När jag var barn och lirade landhockey hemma på min gata i Göteborg kallade vi oss för Krobbe, Stigge och Börje. Dom grabbarna var stora långt utanför Gävle.
langri: Kul att höra att ni hade samma landhockey namn där nere som vi hade här uppe.
Skicka en kommentar