Kom ut ikväll

Jag går omkring med en bubbelpool i mellangärdet. Inte fjärilar, nej det här är något som jäser och pyser. Det är nervositet, anspänning, väntan och otålighet som gör bubblorna, och jag måste erkänna att jag är lite överraskad av den kraftiga effekten. En vecka över tiden nu, Bebban vägrar komma ut. Kanske har hon hört min röst under alla dessa månader i magen, gjort en bedömning och kommit fram till better the devil you know. Föga anar hon säkert att staying power is not an option, hon får inte stanna där inne. S är trött, skör och urless, på gränsen till gråt hela tiden. Jag är trött, skör och skenstark, stöttar så gott jag kan men känner den jobbigaste av alla jobbiga känslor: vanmakt. Jag ser hur jobbigt hon har det men står utanför och kan inte göra så mycket. Även om jag vet, jag om någon borde veta, att det finns långt värre saker som kan hända en gravid kvinna än att gå en vecka över tiden, så är obehaget så verkligt som det kan bli. ”Bara några dagar till nu, sen springer du som en nyfödd kalv på grönbete” tröstar jag lite lamt. Vi båda vet att nuet inte är den stora utmaningen, det är det som komma skall som kräver mirakulösa krafter i hennes redan slitna kropp. Det är detta som oroar mig. När den starkaste människan jag känner börjar vackla så skakas jag i mina grundvalar, men jag får inte visa det. Min roll är att stötta, besinningslöst och villkorslöst. Jag är rädd att jag inte är så bra på det, jag drar mig undan ibland. Det är hon som är den starka av oss, men nu ska jag ta den rollen. Som test betraktat är det här förstås oerhört väldesignat. Två otåliga människor som vi är, tvingas utstå väntan och förvärkar utdragna över flera dagar. Förr eller senare får man för sina synder, det är väl så. Men mest av allt längtar jag efter att få träffa henne, hålla om henne, börja det nya livet med henne. Kom ut ikväll, jag väntar i varje hörn av ditt kommande liv.