Jag glömde ju säga det. Den där festen jag gick på, när jag var nykter alltså, den hade 80-tals tema. Maskerad och teman är alltid roligt iofs men mina förberedelser var inte optimala, det blev inte bättre än att jag på förmiddagen samma dag åkte hem till morsan och farsan för att rota i källaren efter mitt solkiga förflutna. Den källaren är visserligen en guldgruva, jag har hittat outfits för både 60- och 70-tals fester där förut, men 80-tal hade jag på känn skulle bli lite knepigare. Tidsbristen var en faktor också. Ganska snabbt hittade jag iaf pärlan, själva huvudobjektet som jag ville bygga hela stassen runt, nämligen min gamla vita dubbelknäppta kyparkavaj. Den syns inte så bra på bilden men tro mig, den ÄR 80-talet i en väldigt koncentrerad form. Till detta behövdes egentligen inte så mycket, ett linne under och en löst hängande slips var inga problem att uppbringa men nedanför midjan blev det svårare att hitta lämpliga kandidater. Jag letade visserligen fram mina gamla vita jeans, komplett med en autentisk fläck på högra byxbenet från den gången jag plankade över staketet till folkets park, men det fanns ett problem. Alltså, jag är inte fet, det vet jag, men jag var tydligen ännu mycket smalare back in the days. Det fattades en del i midjan, eller rättare sagt, det var för mycket midja och för lite byxa. Typ en decimeter. Jösses.. jag måste har varit byggd som en tändsticka på den tiden, inte konstigt att man åkte på stryk några gånger. Efter att ha provat sju andra par byxor som var lika trånga fann jag som så många gånger förr en kreativ lösning. Jag fick helt enkelt klippa upp dom vita jeansen i sidorna. Jag klippte upp och vek ner, vilket resulterade i ett par högst dugliga brallor i cheap monday-stil. Det var ju visserligen just den där höga midjan som var kännetecknande för 80-talsstilen men vad fan skulle jag göra? Tiden rann ut, det fick bli så. Ett par sköna loafers med tofsar hade förstås varit pricken över i:t men jag slängde alla såna reliker under grungeperioden (vilket för övrigt var en grym och skoningslös uppgörelse med allt flams som hade med 80-talet att göra, som vi också, i dessa tider av recycling, ser nu när grungen återigen ska sudda ut 80-talsglamouren, fashion really bores me sometimes you know), så ett par adidas sneakers modell vintage fick duga. Den allmänna reaktionen var att min stass var ett kliv uppåt från min 2006-stil, vilket väl säkert säger mer om mig än om 80-talsmodet. Men det var ganska roligt iaf.
2 kommentarer:
Jag tycker inte att du ska klanka så mycket på dig själv, när det gäller mode och stil. Om någon (förutom the Q-Cumber) har tagit ett kliv upp på medvetenhetens stege så är det väl just du. Många av oss andra går ju liksom bakåt. Jag minns ju dina kreationer från tidigt 90-tal med ett leende. Förövrigt hade det varit helt OK med en kritsträckare till skjortan i lördags. Till sist: Du vet väl att snygga par får flickor
Mathew: Tack gubben! Ja det kunde ju bara gå åt rätt håll efter det tidiga 90-talets svacka, och visst tycker jag att jag har en viss känsla för det där med stil när jag väl lägger manken till men det är väl just det som fattas, Manken alltså. Du däremot har ju alltid varit vår stilikon, om man bortser ifrån mitten av 80-talet då vi alla såg ut som muppar. Snygga par får flickor ja, det är bara att skriva under på det!
Skicka en kommentar