Missnöjd tv-licensbetalare

Nu börjar ådern i tinningen att pulsera oroväckande hårt igen. Jag har tittat på teve, och jag vet att jag borde låta bli men va fan jag betalar ju tv-licensen så jag tycker att jag måste bevaka min investering ibland. Har sett de senaste två avsnitten av ”Söderlund & Bie” på SVT och undrar lite försynt vem som har gett den här människan pengar för att åka runt och skriva plattityder på lappar. Yes people, jag är övertygad om att samtliga inblandade har goda intentioner men det är faktiskt ett jäkla slöseri med licenspengar för att komma fram till inget nytt under solen. Söderlund åker runt och pratar med par för att få svar på frågor som ”Hur räddar man sexlivet som småbarnsförälder?” och ”Hur uppnår man jämställdhet i förhållandet?” Viktiga frågor på min ära, och det där naivistiska greppet kanske funkar för somliga men för mig blir det en evig upprepning av oerhört gamla slutsatser. Söderlund skriver små tips på lappar som hon visar oss. Det kan stå ”Prata med varandra!” eller ”Våga bli arg!” eller ”Ha fasta rutiner!” No shit Sherlock.

Det som egentligen irriterar mig är själva grunden för allt resonemang i samtliga program, nämligen en cementerad föreställning om att män är si och kvinnor är så i ett förhållande. Alltid är vi likadana, precis så som vi alltid har framställts, och utifrån det ska Söderlund berätta hur vi löser upp knutarna. Den stora frågan som Söderlund själv verkar gå omkring och fundera på är hur båda föräldrarna kan fortsätta göra karriär när man har tre barn under fem år, och jag undrar mest varför dom skaffade barn från första början men det är ju en annan debatt.

Allt det här blåser förbi mitt huvud på ungefär femtusen meters höjd eftersom jag inte passar in i deras mall. Och ta det här för vad det är nu då, en beskrivning av mitt föräldraskap de senaste tio åren. Jag har varit både mamman och pappan förstår du, jag har gjort allt det där som de stackars paren i serien inte ens klarar av att göra tillsammans. Jag har städat, lagat mat, handlat, hängt tvätt, diskat, torkat bajs och snor och spyor, stannat hemma från jobbet med sjuka barn, skolat in på dagis, skolat in på skola, haft ändlösa samtal med skolpersonal, lekt i pulkabacken, skjutsat till träningar, hjälpt till med läxorna, lagat punka på alla cyklar, bytt till vinterdäck, ”spikat upp tavlor”, julhandlat, skruvat ihop IKEA-möbler, oljat in verandan, klippt gräs och ansat häcken, installerat datorer, tröstat, skällt, uppmuntrat och sovit för lite. Ja visst är jag duktig, men ska sanningen fram så är det inte så märkvärdigt egentligen. Inte ur ett historiskt perspektiv.

”Jävla suckers, sluta gnäll!” tänker jag och konstaterar att livet som ensamstående förälder skulle behöva belysas i sammanhanget för att skänka lite välbehövlig distans åt dessa gnällspikar. Sen lugnar jag ner mig och inser att tvåsamheten naturligtvis presenterar andra problem som singelföräldern aldrig ställs inför, och det handlar just om samspelet i relationen. Så jag vänder mig till S, min sambo som jag alldeles snart kommer att börja samspela med som förälder, och frågar henne om hon tycker att det är bra, men det tycker hon inte.. alls. Tillbaka till ruta ett alltså, det är ett program som inte fyller någon funktion. Inte för oss iaf.

Jag vet inte, det är väl kanske vissa problem och utmaningar man ställs inför som mediakåt trebarnsmamma boende på södermalm som inte är applicerbara på en singelfarsa i Gävle med tredje ungen på väg med en annan kvinna, det får man liksom respektera, men att använda dagispedagogik på vuxna är sällan lyckat. Att rabbla gamla plattityder som om det var världens nya grej man kommit på kan inte heller väcka min nyfikenhet. Så jag är ledsen Söderlund, det här funkar bara inte. Det enda jag fann intressant i programmet var att killen, alltså herr Bie, heter Nanok i förnamn, och det i sin tur beror enbart på att jag gillar Frank Zappa. Coolt namn killen, hur fick du det? Is it from rubbin’ that yellow snow or what?