Spik i foten

Familjens hälsotillstånd känns för tillfället lika instabilt som E6:an i Bohuslän. S kan knappt gå längre, Bebban trycker på ischiasnerven och hon har skitont mest hela tiden. Morsan hälsade på igår och berättade att hon inte heller mår bra, förhöjt blodtryck och mer mediciner. Och så har vi brorsan då, käre bror. Han är tydligen så utarbetad efter allt slit med det där kråkslottet dom köpt utanför stan att han svimmade på stående fot med hammaren i näven häromdagen. Jodå, killen dröp i backen och slog i hakan, sen när han skulle ringa sjukan kunde han inte hålla i luren för tummen hade fastnat mitt i handflatan. Han mår bättre nu iaf, men vi är tydligen oroliga för honom, enligt min mamma.

Hon sår ofta dessa frön av oro, min mamma martyrdrottningen, och jagar upp farsan som har ännu högre blodtryck. Farsan försöker verka lugn utåt men vi vet alla att innanför den där stelt leende fasaden skenar pulsen iväg. Min mamma är den typen av människa som, om man säger till henne att man mår dåligt, alltid drar fram en story från back in the days då hon minsann mådde ännu sämre. Det är hennes märkliga sätt att trösta, genom att förringa din smärta och alltid påstå att hon har haft det värst så blir det uppenbart (för henne) att du ändå har det rätt bra. Det är lite spik i foten-varning över hennes beteende, eller den engelska varianten ”Luxury!” som Monte Python lanserade i en sketch på 70-talet. Klart irriterande för den som mår dåligt och söker sympatier, men vi som känner henne är förstås vana. Hon är omtänksam, inte tu tal om det, men omtänksamheten tar sig märkliga uttryck ibland.

Min far är också omtänksam, ganska exakt på samma sätt som jag själv. Liten vilset irrar vi omkring i svåra anfall av vanmakt när våra nära och kära mår dåligt. Han, liksom jag, erbjuder sina tjänster ungefär tre gånger i minuten och kan nog till slut upplevas som ganska påfrestande när han ska fluffa kudden eller hämta vatten eller badda pannan. Jag har helt uppenbart ärvt min fars flockvårdande gener, slår ofta en järnring runt min familj när inre kriser hotar och tar på mig ansvaret att rida ut i stormen med dragen lans. Jag är, på gott och ont, en familjeman i mitt innersta väsen. Lika euforiskt glad som jag är när familjen mår bra och skratten ekar genom huset med målade fondväggar, lika irriterad, sur, förbannad, orolig eller ledsen är jag när det går grus i maskineriet.

Att jämföra mitt känsloliv före och efter barnafödande är ungefär som att jämföra en svartvit teve med en hi definiton flatscreen teve med 258 miljoner färger. Jag vill absolut inte förringa era känsloliv, ni som inte har barn, men det är så jag upplever det i min lilla värld. Alla känslor blir upphöjda till minst fyra när mina barn är med i bilden, och ett av mina barn ligger just nu i en mage och gör livet surt för kvinnan i mitt liv. Det känns tveeggat, vi vet inte om vi ska läxa upp henne det första vi gör när hon kommer ut eller om vi, mer traditionellt, bara ska ta henne till våra hjärtan. Om jag vill få S att skratta hämningslöst mitt i all smärta drar jag storyn om hur hon får en psykos efter förlossningen och fasadklättrar upp på sjukhusets tak med bebban på ryggen som en chimpansunge och sen sitter där under hovrande helikoptrar och kräver att få prata med landstingsdirektören, Filippa Reinfeldt och Denzel Washington. Utan inbördes ordning och utan egentligen anledning, under en psykos gör man ibland svårförklarliga saker. Hon skrattar iaf när jag drar den, det är huvudsaken. Vi lutar också åt att döpa ungen till Ischias, för vi har länge letat efter ett passande namn som börjar på I.