Årets match

Igår var det dags för årets match, våra tolv- och trettonåriga illbattingar skulle få chansen att tvåla dit sina föräldrar i innebandy. Vi har kört den här matchen varje år sen kidsen började lira för fem år sen, och för varje år får vi föräldrar förstås allt svårare att hänga med. Inför den här matchen märktes äkta oro i föräldraleden, många misstänkte att vår vanligtvis starka känsla för fair play nog fick stryka på foten en smula för att slippa förödmjukelse ute på planen. Vi lånade in målvakten från 92-laget, vilket kidsen tog med ro. Vi ställde stabile Roffe Lassgård på backen, vilken barnen (med Roffes son i spetsen) bara hånskrattade åt. Stämningen minuterna innan face off var visserligen skämtsam men man kunde tydligt skönja en sammanbiten spänning under ytan på samtliga spelare. Det här är viktiga grejer för kidsen, och somliga av papporna. Våra tre, fyra första byten gick bra, vi hade nog med ork för att hålla jämna steg med illbattingarna och tog också rättvist ledningen genom ett snyggt anfall som avslutades med skott i öppet mål. Mitt första byte var jag riktigt nöjd med, jag snuvade bollen av lagets stjärna Alex ett par gånger, vilket han inte är van vid, och agerade stabilt bakåt. Fick fram en drömpassning till en morsa som sumpade öppet mål och tryckte till Andreas som hade lovat att märka mig inför matchen (killen väger nog sina modiga 70 pannor iaf). Nöjd med min insats bytte jag efter några minuter, sen började raset. Småttingarna fick igång sitt patenterade passningsspel och surrade som beryktade bålgetingar runt vår kasse medan vi såg allt tröttare ut. Trots att vi var 20 spelare i vårt lag var det vissa som fortfarande flåsade betänkligt när dom klev IN på planen. Jag lovar och svär att varenda förälder gjorde sitt yttersta, men vi blev utspelade efter noter. Siffrorna hölls ändå nere hyfsat men det var enbart tack vare vår duktige målvakt. Jag lyckades få till en assist i slutet av matchen men det var en ren slump, en rensning som hamnade på bladet hos en pappa som inte hade orkat jobba hem. Mina lår brände av mjölksyra och småtting efter småtting hånade mig öppet när dom sprang förbi mig utan större ansträngning. Jag hade nog gärna tryckt till dom om jag bara hunnit ifatt men dom små fjäderlätta kropparna seglade ifrån mig som vore dom japanska racingbilar försedda med lustgas. I denna liknelse var jag inget mer än en gammal sunkig jänkare som gick på fyra burkar, tung och trög i vändningarna. Så kidsen vann välförtjänt och husfriden är intakt. Jag skulle ljuga om jag sa att det här inte svider en aning, men du som ännu inte är förälder kanske inte förstår exakt hur mycket man ibland måste bjuda på i den rollen. Prestige och dylika lyxvaror är inte en option förstår du, det är bara att bita ihop när kidsen dansar segerdans och hånar. Förhoppningsvis kan man konservera lusten till revansch och få utlopp nästa gång man lirar med kollegorna på jobbet. Den där dryga jävla säljaren ska få smaka blod, det kan du lita på.