Tillräckligt gammal för att prata pensionsförsäkring?

Ett sånt reportage som det om David Sandström i Musikbyrån i fredags kunde en gång i tiden göra mig avundsjuk och extremt sugen på att bara dra från hela skiten. Ett litet kreativt kollektiv samlat i ett ödsligt hus, vin och cigaretter på ett campingbord och helt okej inspelningsfaciliteter. Jodå, det var förstås drömmen en gång i tiden. Där skulle ju JAG sitta och värka fram fantastiska låtar som skulle få publiken att avguda mig, det var ju så det var tänkt. Men så tänker jag inte längre. När jag i fredags, nyligen hemkommen från en kvällstripp till IKEA, hörde herr Sandström krysta fram förklaringar om hur han var ett med gitarren och att musiken alltid hade varit det enda som betydde något tänkte jag bara ”Gud vilket dravel”. Vilka jobbiga typer det måste vara, så jävla insmickrande mot varandra så där som bara musiker och skådisar kan vara. Smickra in your face, dolk in your rygg.

Vid 37 års ålder har jag övergivit drömmen om att bli avgudad på en scen, och egentligen skedde det nog långt tidigare. Jag kan fortfarande tänka tanken att det är jag som sjunger och hänför världen när jag lyssnar på Ryan Adams eller någon annan manlig artist vars röst kunde tillhöra mig i en perfekt värld, men innan andra refrängen hinner ljuda brukar jag säga åt mig själv att lägga av med sånt jävla trams. Inte minst om det råkar vara ”Sweet illusions” jag nynnar till, för det är ju precis vad det är. Jäkligt bra låt men det är faktiskt inte jag som har skrivit den. Reality check, mr thirtysomething.

Det här låter väl förstås trist och det kanske det är, like I give a shit. Om sanningen ska fram är det bara skönt att slippa bygga sitt själsliga fundament på luftslott och istället vila mot något som kan kallas verkligt. Verkliga saker är visserligen läskiga på det sättet att dom kan försvinna, så det krävs lite mer mod för att lita på the real shit, men belöningen är stor. Drömmen får gärna vara kvar bara den håller sig på mattan, iklär sig sin rätta skepnad som krydda och inte bitterbränsle.

Jag är oerhört tacksam för att det finns människor som David Sandström och David Fridlund och en jäkla massa andra som fullföljer sina drömmar, som tror på något och fortsätter driva trots stora hinder. Utan såna människor skulle vi alla vara fattiga som kyrkråttor när icke-monetära valutor ska räknas samman, dessutom föder dom andra drömmar i andra människors huvuden, vilket väl kan kallas en god spiral antar jag, bra grejer. Så jag har kommit fram till att jag gärna vill fortsätta vara deras konsument men jag tror jag skippar dokumentärerna framöver. Det blir bara larvigt att försöka identifiera sig med dom samtidigt som jag fyller i ansökan om pensionsförsäkring.