Vi föräldrar

Jaha, hur kan jag sammanfatta den senaste veckan utan att låta som ledarskribenten på Vi föräldrar? Det kanske inte låter sig göras helt enkelt, det kanske blir rätt sötsliskigt hur jag än vänder och vrider på det här kära vänner men om det är nån gång som en lätt bitter man i yngre medelåldern äger rätten att söta till tonen så är det väl som nybliven pappa till ett tvåbent mirakel antar jag.

Fakta i målet är att allt har gått oförskämt bra, nästan för bra för jag sitter bara och väntar på the catch som måste dyka upp snart. Inez äter och skiter som en maskin, är alldeles på tok för snäll mest hela tiden utom härom natten när Stina hade käkat nåt skumt och dom båda fick ont i magen. Sönerna har också tagit syrran till sina hjärtan vilket känns oerhört bra och viktigt som fan. Om inte hela familjen funkar ihop som en enhet så kommer jag att få magsår ganska snart.

När jag ser tillbaka på förlossningen så minns jag egentligen bara att det gick så otroligt fort och att jag åkte dit med bara en prilla i snusdosan. Man fokuserar på rätt konstiga saker i ovana situationer. Stina förvandlades inte alls till ett monster utan var hövlig och stark som en oxe genom hela processen. Du som varit med om det vet säkert vad jag pratar om när jag säger att kvinnan förvandlas till urkraften förkroppsligad under förlossningen, själv stod jag bredvid och sa töntiga saker som ”Det är bra, du fixar det här..” och ”Ett litet knyck till nu bara..”. Det var förstås en overklig och mycket stark upplevelse, och nu, först nu, vet jag vad alla snackar om. När mina söner föddes för drygt tolv år sen var jag 25 bast och allt blev bara kaos. Det mesta som kunde gå snett gjorde det, och jag njöt inte ett jävla dugg av att bli farsa den gången. Det är kanske en skam att säga det men icke desto mindre sant, att det den gången var oro mer än glädje som präglade hela tillställningen. Med Inez har det varit njutbart från första sekunden, dels beroende på att allt gått bra och dels också (måste jag tro) att jag är en mognare och mer erfaren människa idag. Jag tycker själv att jag haft gott om energi över för att vara ett bra stöd åt Stina, vilket hon också säger, och min roll känns värdefull. Samtidigt kryper en gnutta dåligt samvete fram ur gömmorna när jag tänker tillbaka på sönernas födsel. Då var allt svart och jag orkade inte vara ett lika bra stöd. Jämförelsen är oundviklig när man hamnar på samma ställe med samma dofter och samma ljud, minnena forsade över mig som en vårflod när jag klev in på BB. Den här gången med en välmående liten dotter och en kvinna som en kvart efter förlossningen började prata om att göra det igen. Livskraft är bara förnamnet, den kvinnan är omänsklig! Med norra europas högsta smärttröskel tar hon sig an en förlossning som om det vore en förrätt och jag kan bara stå bredvid och beundra kraftpaketet. Magiskt!

Och visst är det så som alla säger, den här första tiden lever man i en kärleksfull bubbla och allt utanför är oviktigt. Saker som ni helt naturligt ägnar er åt dessa dagar, vad vet jag.. mellandagsrea och planering inför nyårsafton kanske, passerar mig spårlöst. Igår frågade en polare vad vi ska göra på nyår och jag svarade sanningsenligt att jag inte har en jävla aning och inte bryr mig heller. Vad spelar det för roll när jag har allt som betyder något i min lilla bubbla? Tids nog, det lovar jag, kommer vi att tröttna på kokongen och bryta oss ut. Stina före mig tror jag, hon är mer beroende av omvärlden. Det är nog en mycket bra egenskap för en nybliven mamma, att vilja ta sig ur bubblan. Annars, kan du tro, blir man både smågalen och dum i huvudet.

Vi går mest och småjollrar hela dagarna, beter oss precis så där som vi tidigare inte kunde förstå varför småbarnsföräldrar gör. Fånigt liksom, men det får vara så. Ord kan definitivt inte beskriva hur tacksam jag är för att allt har gått så bra. Tro mig, jag är som sagt inte bortskämd med krångelfria födslar. Som den känslomänniska jag är har jag gråtit många glädjetårar senaste veckan och det behövs inte mycket för att dra igång tårkanalerna. Senast igår kväll när nyheten om Tommy Sandlins bortgång nådde mig, rest in peace, såna där postuma hyllningar klarar jag inte av i ett sånt här läge.

Det är härligt att leva i ett känsligare tillstånd, som om livet har multiplicerats med två. Förändringar av alla de slag för det goda med sig att den tidigare tillvaron kan mätas i relation till något nytt. Jag är trebarnsfar nu, det är stort som fan. Trebarnsfar.. känn på den suckers, haha! Herr Salcin, du vet vad jag pratar om. Det känns som jag har byggt ett imperium av kärlek, och vi är starka nu. Strength in numbers, värsta possyt. So big up dudes and dudettes, alla ni som stöttat och gratulerat här inne. Det känns skitbra att ha er i ryggen ska ni veta! Ingen nämnd ingen glömd. Nu ska jag med glädje torka skit.