Vi lekte också gömma nyckeln när jag var liten men inte var det nån som skrev böcker om det inte

Jag har inte läst boken, känner mig avigt inställd till den måste jag erkänna, men igår såg jag iaf filmen. Jag pratar om DaVinci-koden, detta spektakel. Väl förtrogen med väntans olidliga tyngd passade jag på att rafsa åt mig ett gäng filmer när jag var hos syrran i helgen, och längst ner i kassen låg den alltså. Let’s see what the fuzz is all about tänkte jag och placerade S i liggande soffläge och mig själv i skönaste fåtöljen. Play.

Men låt mig först säga att jag på inget sätt förhåller mig objektiv till denna produktflora som utgörs av Dan Browns samlade verk om rebusar och fågel fisk eller mittemellan-gåtor, ingalunda. Ända sedan boken seglade upp på hitlistorna har jag hållit mig långt ifrån den och klentroget genomlidit alla hyllningar som den fått bland kollegor, vänner och t o m främlingar på stan. Ett tag gick det inte ens att vara på ett café eller i en bar utan att tvingas höra den förfärliga repliken ”Har du läst DaVinci-koden?” Hade man inte läst den var man antingen ett kulturelitistiskt svin eller bara dum i huvudet, men jag tyckte jag var varken eller. Jag vet bara att få böcker har prackats på mig så till den milda grad som denna, men jag höll iaf ut, och efter ett tag som kändes som en evighet falnade äntligen hypen.

Det känns som filmen inte alls nådde samma hypenivå som boken, vilket jag så här i efterhand mycket väl kan förstå för den som hypar en sån film är inte vid sina sinnens fulla bruk. Själva produktionen, inklusive skådespelarinsatser, manus, regi, ljussättning, ljud, the works, håller inte högre klass än en genomsnittlig Beck-rulle. I detta avseende håller filmen alltså normal svensk klass, och det är allt annat än smickrande för en jätterulle från over there. Om det är nånting regissörer som Ron Howard brukar vara bra på så är det ändå allt det där runt omkring, förmågan att i sann amerikansk anda göra något bombastiskt av i stort sett vad som helst är storsläggan i en annars ganska tom verktygslåda. I normala fall brukar väl the special effects department får ungefär åtti procent av budgeten i en amerikansk film där orden ”äventyr” och ”spänning” används i reklamen, men här finns inga specialeffekter att luta sig emot och detta faktum har alltså resulterat i en film som Kjell Sundvall med extremt mager budget nästan kunde ha överträffat.

Det är fantastiskt dåligt, nu fick jag säga det och jag behöver inte ens ljuga en smula när jag säger så, vilket jag var rädd för att behöva göra. Jag trodde att den skulle vara dålig men den var sämre än jag någonsin kunde ana. Vilken oerhört stapplig dialog, sickna oengagerade skådisar, vilket totalt slöseri med talang. Audrey Tatou var ju fullkomligt bedårande i ”Amelie från Montmartre” men här är hon urkass. Ian McKellen är ju för fan en HJÄLTE som nu, tack vare mr ”jag var en gång med i samma teveserie som Fonzie”, på ålderns höst tvingas jobba hårt för att återupprätta sitt rykte som karaktärsskådis av rang. Jean Renos roll ska vi bara inte prata om, det är tur för honom att jag bär Enzo Molinari i ljust minne fortfarande. SKRÄP! Den enda som kommer undan utan att få knäskålarna inslagna är mr Hanks själv, och det beror enbart på att han varken är bättre eller sämre än vanligt. Han är bara Tom Hanks, och hans jobb var redan klart när han skrev på kontraktet.

Storyn då, ja hujedamej. Man kan lugnt säga att sägner om tempelriddare, frimurare, Opus schmopus och Jesu Kristi blodlinje i Graalform inte är min pilsner, speciellt inte med gregorianska manskörer som soundtrack. Så oerhört förutsägbart från början till slut. När det finns så mycket att lära av historien, sånt som faktiskt har hänt, känns dessa fabler bara som välfinansierade sagor för vuxna, komplett med produktplacering. Vad ska vi lära oss av den här historien? Att det kanske finns en levande släkting till Jesus som går bland oss? Jag vet inte ens om jag skulle bry mig om det visade sig vara jag. Att Maria Magdalena i själva verket var Jesus fru? Jaha.. ja han var ju ändå bara människa, höhö. Jag är inte kristen så jag tar inte illa upp, jag är heller inte intresserad av att peka finger åt bokstavstroende katoliker och hånskratta åt deras blinda tro på en bluff, få saker intresserar mig mindre. Så vad ska jag göra med den här informationen? Va?

Här finns förstås gott om utrymme för den klassiska repliken ”Boken var bättre än filmen” och det hoppas jag innerligt att den är, för er skull. För om den är lika dålig som filmen, ja då svajar hela min tro på mänskligheten, då vet jag inte om jag vill föda fler barn till den här världen. Det är filmer som denna, mina damer och herrar, som befäster min tro på statligt finansierad kultur. Vi måste balansera upp den här skiten, now dig.