Bland skrällar och snödrivor

Snödrivorna är pyntade med gröna löv, en ovanlig syn som vittnar om höstens hastiga förlopp. Det är vinter i Gävle, helt plötsligt och utan prut. Jag går omkring i mitt hus och känner på elementen, värmen infinner sig men alldeles för långsamt. Ett gammalt hus har egenheter, sånt får man räkna med. Man får också räkna med att de flesta egenheter visar sig på vintern. Att huset står pall tvivlar jag inte på, det har stått pall sen 1940, men värmen kan det nog bli lite si och så med antar jag. Under tiden hasar jag runt i min nya morgonrock och känner mig som en riktig hemmansägare. Kanske borde jag börja röka pipa?

Jag har jobbat hemifrån i två dagar nu och hittar nya dimensioner i huset. Det här är ett förbannat trivsamt hus ska ni veta, jag vill nog bo här så länge det går. Just nu sitter jag i källaren, i det rum som kallas gästrum/kontor. Strax till vänster om mig har jag ett stort gammal element som sannerligen inte snålar med värmen. Här nere har vi det bra. I hela kåken finns nätverkskabel dragen, vilket känns rätt lyxigt trots att det trådlösa alternativet egentligen är smidigare. Tvärs över korridoren sitter sönerna i källarens andra inredda rum, det s k röda rummet som har inretts med gitarrer, en säng, en dator och back dropen som killarna gjort på syslöjden pryder ena väggen. Deras band heter dream breakers, fast det verkar ligga på is just nu. Själv har jag inte rört en gitarr på flera veckor nu, det känns bara som jag har glömt bort dom i villervallan. Alla nya intryck som jag fortfarande tar in, efter drygt tre månader i huset, har gått ut över musicerandet. Det är inte direkt någon som lider av denna musikaliska frånvaro, inte ens jag själv. Jag är ingen bra gitarrist men själva spelandet har iaf tidigare fyllt någon slags terapeutisk funktion. Kanske behöver jag inte den terapin längre.

Jag har också förstått att jag gillar det här med home improvement. Jag gillar att fixa och jag verkar dessutom vara rätt bra på det. Detta är, för dom som känner mig sedan tidigare, en skräll. Jag bjuder på skrällar nu för tiden, det känns spännande och bra.

Det grämer mig dock att Springsteen spelade i Globen i min frånvaro häromdagen. Jag har aldrig sett honom live och jag vill nog göra det innan han, eller jag, dör. Dom som vet allt hävdar säkert att tiden för länge sen är förbi då Bruce stod på topp men jag vet inte.. det verkar som han fortfarande kan bjuda på en sprakande show. Dom som känner mig sedan tidigare vet att även detta är en skräll. Få människor har snackat så mycket skit om Bruce genom åren som jag. Jag tyckte han var världens mest överskattade artist, att han bara brölade och saknade all förfining. Eftersom han fortfarande låter ungefär likadant som han alltid gjort måste det vara jag som har förändrats. Riktigt hur vet jag inte, jag vet bara att hans musik helt plötsligt började funka för några år sedan.

För en man som förr om åren gärna skrev saker i sten är dessa förändringar inget mindre än små och välgörande mirakel. Livet blir liksom lite enklare att leva när man inser att det går att ändra sig, att det ändå finns en utveckling som inte stannar av efter en viss ålder. Jag har börjat lära mig att lära mig saker. På riktigt alltså, inte bara i teorin. It’s my own personal hallelujah moment.