Vad är Sverige känt för? Vad är Sverige bra på? Forskning säger du kanske, eller ingenjörskonst, eller pop, eller mode och design? En gång i tiden var vi ett industriland av rang, det är vi inte längre. Industri är inte längre grejen, den marknad som industrin kan sälja varor på är för länge sedan mättad och världen, eller iaf den rika delen av världen (den som kan betala för sig) har vridit sin överkonsumtion flera varv runt sin egen axel. Nej, det nya magiska som räddar nationers ekonomier är tjänster, och Sverige har förstått att så är fallet. Enligt svenskt näringsliv svarar den varuproducerande sektorn (industri) för 30 % av vår BNP, medan den privata tjänstesektorn har växt till 48 % av BNP. Det är alltså inte malmgruvorna i norr, skogarna i småland eller Volvo som utgör ryggraden i vår ekonomi längre, det är något som kallas tjänsteproduktion. Det finns förstås många olika sorters tjänster, allt ifrån advokater till hemhjälp eller varför inte folk som pimpar din ride, men gemensamt för dom alla är att dom finns till för att du och jag inte kan eller vill göra det dom gör.
Dom flesta förståsigpåare är överens om att den här utvecklingen kommer att fortsätta ett bra tag framöver. Visst, vi behöver fortfarande industri som tillverkar toapapper, järnbalkar och bilar, men tillväxten finns inom tjänstesektorn. Så vad ska då Sverige satsa på för att hålla sig på fötterna de närmaste, säg, femtio åren? Jo, här blir det lite knepigt ser du. Grejen är nämligen den att även om vi verkar ha rätt kompetens och kynne för att producera tjänster så är det en sak som är tokfel i sammanhanget, och det är vårt löneläge. Låt mig illustrera detta med ett enkelt exempel.
Lönekostnaderna för en svensk dataprogrammerare är i genomsnitt sex gånger högre än för en indisk dito. Sex gånger högre mina damer och herrar, det är stor skillnad det. För priset av en svensk får du alltså sex indier, så svensken måste troligen vara jävligt mycket bättre än indiern för att försvara den skillnaden i pris. Problemet är att han inte är så mycket bättre, han är knappast bättre alls. Houston we have a problem alltså.
Fenomenet att lägga ut tillverkning i låglöneländer är ingalunda nytt, industrin har ägnat sig åt detta i många år. Du känner säkert till att några av våra mest prominenta företag, som t ex H&M, har hamnat i härvor som inbegriper barnarbete och sånt läskigt genom åren. Skillnaden nu, när vi lägger ut tjänsteproduktion i låglöneländer, är att indierna, polackerna och portugiserna (jodå, portugisen kostar hälften så mycket som svensken) inte är barn som syr t-shirts, dom är välutbildade och synnerligen smarta karriärmänniskor som drivs av en vilja att utveckla sig själva och sina respektive länders ekonomier till en nivå där dom inte längre befinner sig på affärsvärldens bakgator. Dom har visioner som sträcker sig mycket längre än bara mat för dagen, dom vill inget annat än att bli bäst helt enkelt. Personligen tror jag att dom har valt rätt väg för att nå dit.
Så vad gör Sverige? Jo, jag kan citera min egen koncern-vd för att illustrera Sveriges ståndpunkt i frågan, jag tror det sammanfattar det hela ganska bra. Han sa så här på frågan ”Vad ska vi i Sverige göra då när indierna gör allt jobb åt oss?”
”I Sverige ska vi ha kvar dom roliga jobben.”
Jaha. Jaså. Säger du det. Det ligger inte så lite von oben-attityd och inbilskhet bakom ett sånt uttalande. I Sverige är vi lite mer värda, i Sverige ska vi jobba med roliga saker och låta indierna göra skitjobbet. Exakt vad som är roligt att jobba med framgick inte av den där utfrågningen, men jag antar att han syftar på lite glassigare prylar än att programmera kod. I det här fallet kan det t ex handla om projektledare, systemdesigners, säljare eller middle management.
Den här attityden hos företagsledare, kombinerat med den yngre generationens falnande intresse för att få skit under naglarna (jag vet att jag låter som en farbror nu) tror jag kan skicka det här landet rätt ner i ett låglöneträsk snabbare än du hinner säga ”hushållsnära tjänster”. Om vi tror att vi i det här landet kan glassa runt och jobba med roliga saker och slippa skitgörat, så fort nåt suger så skickar vi det till Indien typ, så tror vi alldeles galet. För Indien, sanna mina ord, kommer inte att vara ett låglöneland så värst länge till. Indien är nämligen det land i världen som satsar mest på utbildning och dom använder Sverige, och andra ignorerande I-länder, för att finansiera sin satsning. Dessutom lär man sig väldigt mycket om hur saker och ting fungerar längs vägen, så bli inte förvånad om rollerna är ombytta inom tio, kanske femton år. Indien är då ett höglöneland som skickar skitgörat till Sverige, för i Sverige har man helt missat det där med att utbilda sig och hänga med i utvecklingen. Man har ju haft dom roliga jobben, man har liksom inte behövt bry sig. Voila, clean my toilet swede.
Och jag ber dig nu att rikta din uppmärksamhet mot inledningen av texten igen, vad är Sverige bra på? Jo, i många andras ögon är vi bra på en speciell sak: Utvikningstjejer. Det är sant. Vi producerar fler såna per capita än dom flesta andra länder. Det verkar också vara en tjänst som förvånansvärt många unga tjejer kan tänka sig att leverera, tydligen tre av tio enligt någon undersökning som publicerades i teve häromdagen. Där verkar det alltså finnas både tillgång och efterfrågan. Det finns säkert fler såna, visserligen moraliskt tvivelaktiga, sektorer som vi kan växa i, men jag antar att rätt många av er håller med mig om att det inte riktigt känns som en vettig framtidsvision.
Det här jag pratar om kallas globalisering, eller wild goose chase gone totally bezerk, och det finns inte mycket vi kan göra för att hejda det. Vad vi kan göra dock, anser jag, är att dra ner en smula på prestigen och inse att vi är utsatta för konkurrens från hörn av världen som vi tills för bara några år sedan trodde bara dög till att sy t-shirts. The times they are a-changing, och vi borde nog försöka hänga med.
Jag har ingen tydlig och färdig lösning på problemet, för det här är faktiskt ganska komplext, inte minst när man betänker vår egen pigdebatt osv, men jag är åtminstone övertygad om att vi begår det allra största misstaget om vi underskattar konkurrensen. Då är risken stor att Sverige om femtio år är ett låglöneland som är mest känt för billiga horor, älgjaktsafaris och korrumperade snutar. De flesta länder som vi idag betraktar som sunkiga och illa skötta har någon gång under historien haft en storhetsperiod, sen har nånting gått snett för dom. Är Sveriges storhetsperiod på upphällningen? You tell me. Jag vet bara att det inte finns plats för hur många programledare, stylister och glamourmodeller som helst, nån jävel måste faktiskt göra skitjobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar