The information highway is a sure way to something probably unknown

Helle Klein har länkat till min blogg, det var för att jag skrev om Israels bombning i Gaza. Det går att utläsa ett beteende bakom raderna i bloggvärlden, om man lägger ihop ett å ett samt använder spionverktyg som t ex statcounter. Det hela handlar om nyckelord, för det är nyckelord som sökmotorerna använder sig av. Det är ett smart sätt att hitta information på, men det kan också leda till ett förändrat innehåll i gemene blogg. Kort sagt, om du vill bli läst av många, om du vill ha uppmärksamhet, se då till att skriva om det som alla andra också skriver om. Sökmotorerna letar nämligen efter dom vanligaste och mest aktuella orden, i fallet med Helle Klein och jag var det troligen ”Gaza” och ”Israel” som poppade upp på ett antal sökmotorer. Detta är grundläggande teorier inom informationsvetenskap, inget hokus pokus här inte. Om man trycker ut information, push, så går man längs den stora motorvägen, precis i mitten av vägen, och det blir väldigt mainstream. Det fungerar precis likadant som svensktoppen eller schlagerfestivalen, alltså ge folk det folk vill ha.

Men det fina med internet, ja hela jävla poängen med internet faktiskt, är att man kan vända på steken. Man kan alltså hämta information, pull. Vanligast via Google att döma av träffarna som min statcounter registrerar. Häromdagen var det t ex någon som hittade till min blogg via sökorden ”att elda i öppen spis” vilket jag förstås fann mycket roande (ett annat exempel är att varje gång jag skriver ”Goesta” så hittar han hit, vi får se om det funkar den här gången också). Det kan vara just mycket roande att läsa vilka sökningar folk har gjort för att hitta hit, det är nog inte bara jag som roar mig med sånt, men i ett vidare perspektiv har jag vissa funderingar runt det här. (Jag kommer att mässa ett tag nu, ni som inte gillar det kan sluta läsa här.)

Själva grundbulten för it-revolutionen är just det här med push and pull. Att kategorisera sin information så att sökmotorerna hittar den, för att sen.. ja, vad gör man sen? Jo, den nya dimension som öppnats upp mha den nya tekniken kallas nischning. Exemplet som oftast användes i internets barndom var en tidning för fotfetischister. Den vände sig bara till just denna målgrupp, och den blev en stor succé tack vare nätet. Den hade aldrig klarat sig utan nätet, för folk går inte in i affärer och köper en sån tidning. Och finns den inte i affärerna så vet folk inte att den finns, och där kommer nätet in i bilden. På internet kunde nämligen denna publikation hitta fram till en väldig stor andel av sin målgrupp, nära 100 % faktiskt, och fotentusiaster världen över kunde i finfin anonymitet beställa sin tidning och njuta av vrister, fotvalv och tår. En nisch på min ära, som gjorde ett antal personer obscent rika.

Ställt mot denna bakgrund är det alltså inte så konstigt att en sökmotor som Google, som egentligen bara är lite javakod, kan inbringa ett pris på x antal miljarder. Det är inte koden man köper, det är alla människor som använder den. Människor i grupp = målgrupp. Vi tillhör alla ett antal målgrupper, det är så kapitalet ser på oss, och aldrig blir det så tydligt som på nätet. Så fort du vill in nånstans, i ett nytt forum av nåt slag, förväntas du svara på frågor om vad du är intresserad av. Kapitalet frågar oss vad vi möjligen kan tänkas vilja köpa av dom, för när dom vet det kan dom pusha en massa information vår väg, information som vi har sagt oss vara intresserade av. Kanalen finns ju där, många av oss betalar ju för bövelen flera hundra i månaden för att få använda den.

Nätet är ett roligt ställe minsann, för här samsas allting. Allra värsta superkapitalismen använder samma informationskanal som dom grupperingar som vill störta den, och vice versa. Vi har samlat allting här, gjort oss beroende av det här nätet, vilket förstås gör oss väldigt sårbara. Vad skulle hända om internet helt plötsligt bara inte fanns en dag? Det kan du gärna fundera på ett tag, kanske börjar ditt huvud snurra vad det lider.

Sen har vi det här med censur och diktatur, där det mest kända exemplet är Kina. Nämnda Google fick en beställning av dom styrande i Kina, på en version av sin programvara som censurerade bort viss, för dom styrande, känslig information. Google sa inte nej, och detta är förstås en av dom största skandalerna i nätets historia som det talas förvånansvärt tyst om. Denna anekdot vittnar också om en skiftande maktbalans. Om företag som äger sökmotorer kan och vill bestämma vilken sanning du ska få se, oavsett om du är kines eller infödd Säfflebo, så får man nog säga att dessa företag har stor makt. Mycket större makt än vad som rimligtvis kan sägas vara nyttigt för samhället. Visst är det så att censur finns lite här och där och vanligtvis är det staten som ligger bakom, så också i fallet med den kinesiska Googleversionen där den kinesiska staten var beställaren, men du vet.. i min mun smakar det väldigt illa när företag kan sälja ut sanningen till the highest bidder.

Sån är jag, idealist säger somliga, men det var iaf roligt att Helle Klein hittade min blogg.. tihi.