Bruce Hornsby summerar helgen

Ahh.. ljuva Södermalm. Att då och då få återse och uppleva mitt förra halvtidshem har för mig blivit en drog. Inte ens det novembertypiska vädret kunde förstöra upplevelsen i helgen, jag var alldeles för nöjd för att bry mig om såna futtigheter. Jag och Stina tog med oss hennes mamma från Uppsala och gled in via södertunneln upp till medis vid lunchtid i lördags. Vid rusningstrafik kör jag alltid vägen via gamla stan, jag hittar nästan överallt, men i lördags var trafiken gles. Vi ackorderade in oss hos brodern/sonen i familjen, fikade på citronmuffins (ingen koppling till bloggen ifråga) och styrde upp dagens planer. En kyrkogård på Kungsholmen skulle besökas, mat skulle ätas och öl skulle drickas, gärna i sällskap med goda vänner. Så, en minnestund på kyrkogården och en indisk middag senare befann vi oss på Pet Sounds bar på Skånegatan. Jag har varit där endast ett fåtal gånger, men tror mig redan kunna säga att källaren är klart att föredra framför övervåningen. Åtminstone om DJ-en inte spelar techno med inslag av afrikanska rytmer och synnerligen irriterande sopransaxofoner, vilket var fallet i lördags (kanske missade jag nån skylt som skvallrade om detta udda musikval) men mitt goda humör segrade även i denna batalj. David dök upp efter en kvart, lika cool, världsvan och trevlig som vanligt. Han säger det nog bäst själv när han konstaterar att vi är riktiga polare trots att vi bara har träffats tre gånger IRL (se där, en doft av dejtingsajter). Till min stora förvåning och glädje klarade jag av att dricka 7-8 storstark utan att ropa i den stora vita telefonen dagen efter, inte för att det tufft eller så, eller ens ett grumligt självändamål att dricka så många öl som möjligt, men om man har kaskadvomerat så många gånger som jag har gjort i mina dar så är varje spyfri bakfylla en skänk från ovan. Det känns också väldigt mycket trevligare att slippa sånt beteende när man sover över hos andra, en kräkpojke i gästsängen brukar inte bli en återkommande gäst.

En weekend på söder blir för mig en märklig blandning av vitaminkick och walk down memory lane. Ungefär som när man återser sin barndoms kvarter och förundras över hur liten den där stenen som man klättrade på som barn egentligen är. Jag vandrar i gamla kvarter, runt Björns trädgård, bort mot Tjärhovsplan, sneddar upp mot Vitabergsparken och småler när alla minnen sköljer över mig. Här har vi haft mycket roligt. Jag passerar gator som för evigt har etsat sitt namn i mitt hjärta, Bondegatan, Skånegatan, Erstagatan, och inser att hela historien som vanligt härstammar från en ren slump. Om inte min bästa polare hade fått lägenhet på Bondegatan för fem år sen så hade kanske dessa romantiserade kvarter aldrig nått mitt hjärta. Så mycket beror på slump för en sån som inte tror på ödet. Det är så mycket som bara råkar hända, så många avgörande möten som man kunde gått miste om, när slumpen är i spel. Egentligen är det bara gator, hus, träd och buskar, precis som i vilken annan stad som helst, och kanske hade Örebro eller Norrköping varit föremålet för min vurm om polaren hade valt att flytta dit, men nånting säger mig att det är något alldeles speciellt med dessa kvarter. Det är nog historien, det måste vara så. Stockholm i mitt hjärta, och där stannar du.

Så vi sitter på Bondegatan och avskedsfikar söndag kväll, och en så pass oväntad one hit wonder som ”The way it is” med Bruce Hornsby and the range får summera helgens alla intryck. ”That’s just the way it is, some things will never change”. Jag minns den från när det begav sig, 1986. Tjugo år senare sitter vi och syr ihop säcken, vi var med då och vi är med nu, alltid tillsammans. Så vadå om killen flyttar till en annan stad, till kvarter som har blivit mitt andra hem, det har ju bara givit mig ännu mera liv, kärlek och visdom. Så tack Lars, du gamle trogne vapendragare, för att du tog mig dit en gång i tiden. För när jag pratar om Södermalm, så pratar jag om tio procent stad och nittio procent du. Så är det bara, och det kommer aldrig att förändras.