Du får komma nu lilla vän, jag är redo för dig

Nu har vi köpt barnvagn och skötbord, skruvat ihop spjälsängen, målat och inrett barnkammaren och allt känns jävligt skumt och jävligt bra på samma gång. Jävligt skumt för att det påminner mig om en svunnen och inte helt rosenskimrande tid. Jag gick nästan under förra gången jag blev pappa och jag skulle ljuga om jag sa att mina tidigare upplevelser aldrig kommer tillbaka och spökar ibland. Men det känns också jävligt bra när jag tittar på Stina och inser att det här har helt andra förutsättningar att bli bra.

Du känner mig va? Du vet att jag sällan unnar mig själv att njuta av stunden. Men jag gör det i små doser, och jag har blivit bättre på det. Som när jag inte kan låta bli att kika in i barnkammaren innan jag går och lägger mig. Sängen står förstås än så länge tom men i min fantasi fyller jag på med ett litet sovande knytte. Knyttet drar ibland en sån där suck i sömnen som gör att man nästan börjar gråta av lycka. Ett knytte. En bebis. En liten människa, från mig och Stina. Där ska knyttet ligga, i rummet som jag gjort i ordning med svett och kärlek. Oron finns där också, det kan gå åt h-e, Det kan det alltid göra i min värld, men låt nu för Guds skull dom tankarna ge vika för ljuset och.. ja.. tron.

Jag har aldrig förr jobbat så hårt för någonting. Dagar, kvällar och halva nätter med målarpenslar och verktyg i händerna. Nästan manisk i min iver att bli klar, göra något bra, göra rätt. Det handlar om självkänsla, och jag har valt den här vägen för att bygga upp den. Kärleken sitter inte i färgen på väggarna men i arbetet bakom. Vad du och andra tycker om det bryr jag mig inte om, det handlar om min egen känsla, och det känns bra. Jag är, för ovanlighetens skull, stolt över mig själv.