Julfest med jobbet i fredags. Via snaps, öl, vin, whiskey och en allt för kaxig attityd efter att klarat mig undan montesumas baksmällehämnd förra gången jag krökade gick jag in den ack så välbekanta kaskadvomeringsdöden dagen efter. Jepp. Jag sumpade resan till U-sala, S fick ta tåget själv och var väl så där lagom glad över det. Men det allvarligaste var förstås att jag, i detta stand by-läge som ändå råder två veckor före beräknad dag för nedkomst, går och snedtänder så till med milda grad att jag spyr till klockan nio kvällen efter. Jag har sagt det förr, jag är definitivt ingen sjöbuse när det kommer till att tåla sprit, vilket förstås borde föranleda ett mycket större mått av försiktighet i det här läget.
Jag skämdes som den hund jag är, det ska gudarna veta, men det blir ju inte bättre av det. Jag fick en välförtjänt skopa ovett av min sambo när jag till slut lyckades ta mig till U-sala igår, och det var när hon sa det som jag bara ville sjunka genom jorden. ”Vad hade hänt om värkarna satt in och jag var tvungen att åka till BB? Skulle du sitta där bredvid mig och kräkas då?” Jag förstod då vad mitt stora svek bestod i, att jag hade lämnat henne totalt ensam i ett väldigt utsatt läge. Det duger inte. Min naturliga reaktion, som jag säkert delar med många människor, var att försöka kompensera min blunder med överdriven vänlighet och fina tjänster, men efter att ha sett hennes ansiktsuttryck förstod jag genast att total och omedelbar kapitulation var det enda rätta. Även där finns en gräns att beakta, det funkar ju inte heller att gå runt och slå sig i ansiktet och kalla sig själva ”jävla byracka” hur länge som helst, men jag svor vid allt jag tror på att jag förstod hennes reaktion och att jag hade låtit förnuftet besegras av dunklare makter.
Om det här hänger ihop eller inte ska jag låta vara osagt, men jag började iaf läsa ”Mörkrets hjärta” av Joseph Conrad igår kväll. Det där var sista gången jag krökade innan Bebban ser dagens ljus, var så säkra.
6 kommentarer:
Jodå, du är en hund Matte, en snäll hund, men fortfarande en hund. Vill minnas att du i något gammalt inlägg lovat att det va slut med krökandet på jobbfester, att du inte ville va en del i allt det där som händer när ekonomichefen och lagerpojken står i ett hörn och hånglar, osv.
Bra bokval, "Mörkrets hjärta" är en stark läsupplevelse, särskilt om man har anledning att känna lite ångest medan man läser.
David: Ja David, jag är en hund. Dock, och detta är en klen tröst, var det ingen klassisk jobbfest i den bemärkelsen som jag avsåg i den texten du refererar till, den här festen var öppen för respektive så Stina var faktiskt med, även om hon gick hem fem timmar före mig. Men det är förstås inte där skon klämmer.
Bebban? Vet ni att det blir en hon, eller är det bara jag som läser in femininum i Bebban?
Lotta: Vi vet ingenting, alltså vi har inte tagit reda på det, men en kroatisk spåkärring har försäkrat att det är en tjej.
Inte för att skrämmas men känner ett par som genomgick ungefär samma sak. Han skulle festa för "sista gången" 2 veckor innan, hon åkte hem tidigare. Deras bebis kom samma natt och hon har fortfarande inte förlåtit honom för att han missade det mesta...
Ninde: Ja som sagt, jag hade tur och kommer inte att dricka en droppe innan allt är klart.
Skicka en kommentar