tisdag, november 21, 2006

Bära bära kostnad, vem ska kostnad bära?

Det talas mycket om att bära sina kostnader i det alliansstyrda Sverige. A-kassan ska bära sina kostnader, kulturen ska bära sina kostnader, du som individ ska bära dina jävla kostnader osv. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det här rätt glasklart. Om man t ex gör jämförelsen med en affärsverksamhet, vilken som helst, så tas en produkt som inte ens kan bära sina kostnader snabbt ur hyllorna. Helst ska den förstå ge ett visst täckningsbidrag, men den kan faktiskt få hänga kvar ändå av olika skäl. Det kan t ex vara en produkt som har ett högt symbolvärde för företaget, som t ex en specifik bilmodell inom en koncern som inte ger vinst av egen kraft men som ändå lockar köpare till billigare bilar inom samma koncern.

Av detta resonemang kan vi dra slutsatsen att värde faktiskt kan mätas i andra valutor än rena pengar. Jag har redan nämnt symbolvärde, vilket inte minst inom politiken borde, jag säger borde, kunna vara en värdefull valuta. Ta t ex det här med A-kassan. För en socialdemokratisk regering är en A-kassa med rimlig avgift respektive ersättningsnivå en produkt med högt symbolvärde, därför har man låtit detta system ”gå med förlust” om du så vill, eftersom man har sett andra vinster än bara dom som kan mätas inom ramen för just det systemets ekonomiska kalkyl. Alliansen däremot ser på detta system ur ett annat och, kan jag tycka, snävare perspektiv. Systemet ska av egen kraft bära sina kostnader, för så fungerar liksom en marknadsekonomi. För alliansen är helt enkelt inte A-kassan en produkt med högt symbolvärde.

Resultatet av politikers syn på symbolvärden kan mycket väl kallas fördelningspolitik. Alltså, vissa system bär kostnader för andra system, det fördelas utefter vilka som anses kunna bära mer än sina egna kostnader. Det blir lite politik for dummies här men det är iaf ungefär så jag ser det, grovt förenklat. Egentligen handlar alltihop bara om hur man mäter saker och ting, vilket kanske låter orimligt korkat men jag ska resonera vidare så kanske du förstår.

(Om du för övrigt vill få en snabb och bra inblick i konsekvenserna av A-kasseförändringarna tycker jag att du ska läsa Ullis utmärka inlägg i frågan.)

Sen har det också pratats mycket om kulturpolitik senaste tiden, inte minst här i bloggvärlden. Debatten har i princip kokats ner till frågan ”Ska en författare få bidrag av staten för att sitta på kammaren och slöa i x antal år för att slutligen, förhoppningsvis, lyckas få ur sig en bok som på sin höjd 500 personer köper?”, vilket förstås är en oerhört grov förenkling av hur staten finansierar vår kultur. Jag måste erkänna att jag känner mig inte så lite förbryllad av den här debatten. Jag har inte gått i clinch med de marknadsliberala skribentera, vet heller inte om det är nån idé för här möts olika ideologier, olika prioriteringar, och jag misstänker att vi till slut ändå bara kommer fram till att vi tycker olika i frågan. End of discussion. Men jag vill ändå fråga följande, sen när började vi anse att kultur är något vars värde vi kan mäta i enbart pengar? Är det inte en helt absurd tanke att varje bok, varje teaterpjäs, varje dansföreställning, ja varje kulturyttring du kan komma på, ska bära sina egna kostnader i kronor och ören när det värde som kulturen GER oss mäts i allt annat än kronor och ören? Är inte det helt fel sida i balansräkningen liksom? Tänk efter nu, för det här är viktigt. Om du har sett en riktigt bra film eller läst en riktigt bra bok, skit samma om det är en deckare av Marklund eller Birros senaste diktsamling, vad exakt är det du har fått ut av den? En upplevelse? Kanske en verklighetsflykt? Insikt? Tröst? Stöd? Styrka? Mod? Kunskap? Nåt åt det hållet brukar det väl vara. Säg mig då, käre kostnadsbärare, exakt hur ska du översätta dessa värden till kronor och ören för att ens kunna konstatera om boken ifråga har burit sina kostnader? Jag ser inte hur du ska klara av det faktiskt.

Visst, vi har produktionskostnad plus marknadsföring på kreditsidan och försäljningsintäkt på debetsidan, så långt är det hela väldigt simpelt och det är väl ungefär så långt som marknadsliberalernas lönsamhetskalkyler sträcker sig, men dom andra intäkterna då? Har du ens stannat upp och tänkt på vad vårt samhälle hade gått miste om ifråga om rikedom (välj valfri valuta) om inte alla dom böcker som skrivits med statliga bidrag hade sett dagens ljus? För att inte tala om kostnadsbesparingar. Herregud, detta måste ju vara en jättepost! All utebliven skadegörelse för att någon satt hemma och läste istället, all utebliven misshandel för att någon hade läst en bok och kommit till insikt, all utebliven.. nämen fan varför ska jag ens behöva ge exempel??

EN HEL BEFOLKNING SOM BLVIT KLOKARE, SNÄLLARE, MER ÖDMJUK OCH MINDRE INSKRÄNKT TACK VARE KULTUR, HUR MYCKET ÄR DET VÄRT I JÄVLA KRONOR OCH ÖREN?!

Suck.. Även med marknadsliberalernas egna kalkyler skulle det alltså gå att påvisa fler intäkter och fler kostnadsbesparingar, om man bara tog hänsyn till ett antal fler faktorer vid uträkningen. Det behöver inte ens bli en ideologisk fråga, det kan få fortsätta vara en ekonomisk fråga men då kräver jag att alla intäkter och kostnader ska kopplas till produkten ifråga och redovisas. Problemet är bara att detta inte är så lätt, och alliansen är dessutom inte intresserade av att göra det eftersom man anser att försäljningsintäkt är den enda intäkt som är intressant, för en bok såväl som för toapapper. Alltså BLIR det en ideologisk fråga och en ideologisk fråga i en värld som bara mäter intäkter i kronor och ören.. well, you do the math.

Slutligen vill jag bara säga att vi, dvs konsumenterna, inte har den blekaste aning om vad som är bäst för oss, och jag vill inte höra ett smack om elitism nu. För när du säger att Liza Marklund har si och så många läsare och att det därför inte kan vara bara skit så missar du hela poängen. Liza Marklund ja, hon har en relativt hög försäljningsintäkt, och med alliansens snäva kalkyl så vinner hon förstås varje gång. Men du förstår, vi konsumenter kan lika lite som någon annan se in i framtiden och veta hur en bok (den boken som nu kanske aldrig blir skriven) kommer att påverka oss när vi läst ut den. Eller hur? Personligen gillar jag kultur som utmanar mig och får mig att tänka i nya banor, som lär mig nya saker, kanske får mig att se på något ur ett nytt perspektiv eller se på något nytt ur ett gammalt perspektiv. You know the shit. En författare kan inte veta sånt här på förhand, inte jag heller, det bara händer, om man har tur. Alltså måste man chansa och tro att en bok kan bli en produkt som, med alla intäkter och kostnader inräknade, blir en riktig vinnare. Grejen är bara den att marknaden chansar aldrig. Tro mig, det finns ungefär en biljard bevis på detta.

Säkra kort alltså, Liza och gänget med försäljningsintäkterna kommer förstås att överleva och det är bara att gratulera. Och varför inte? Dom har samma existensberättigande som alla andra, precis samma. Liza och gänget är inte problemet, problemet är ju alla som nu inte kommer att få bidra till samhällets totala ekonomi längre. Och det kommer att bli ett gigantiskt problem, för i ett samhälle där kulturskymning råder stiger kostnaderna by the fucking minute. Var så jävla säker. Så innan du pratar om kostnadsbärare inom kulturen med mig, visa mig din kalkyl är du snäll. Om ditt enda intäktsslag är försäljningsintäkt så kan vi lika gärna prata om vädret.

15 kommentarer:

Anonym sa...

Ibland är du mer briljant än annrs, Maths! Jobba politiskt. Vårt samhälle behöver sådana som du.

Anonym sa...

Lotta: Tack! Jag har väl så sakteliga börjat inse att jag och politiken kan bli ett par vad det lider.

Langri sa...

Briljant. Det bästa jag läst på länge!

David sa...

Bra skrivet, men lite tunt i resonemanget på sina ställen. En vanlig men befogad fråga, vilka är det som ska bestämma vilka det är som ska ha dessa författarpengar? (tycker du alltså)

Anonym sa...

David: Jag har här skrivit om idén i sin grund, att jag tycker den är rätt. Nästa steg i resonemanget är din fråga om vem som bestämmer över dessa författarpengar. Jag förstår att du siktar in dig på den eftersom det är där den statliga modellen blir lite svårare att försvara, tycker många, dock inte jag. Först å främst, du kan aldrig hitta ett system med 100 % rättvisa. Vem är det som bestämmer över författarpengar på den fria marknaden? Antingen övertygar du en statligt tillsatt kommitté av nåt slag eller så övertygar du en chef på ett förlag, men du måste förmodligen använda lite olika argument. problemet, antar jag, med en statlig modell är att en sådan kommitté ska utgå ifrån någon slags kvalitativ bedömning istället för en kvantitativ (hur mycket kan vi sälja av det här då) vilket många anser är omöjligt eftersom tycke och smak är individuellt. Det sticker helt enkelt i dina och många andras ögon om man säger att en sådan kommitté kan sätta sig till doms över det kvalitativa innehållet, ungefär som en Idol-jury. Men jag tycker att dessa två system, det kapitalistiska och det statliga, borde kunna samexistera och mynna ut i, just det, mångfald!. Det statliga systemet kanske i sin nuvarande form förtjänar all kritik, jag har faktiskt ingen större insikt i hur det fungerar rent konkret, jag försvarar bara idén och den kan säkert utföras bättre än den gör idag, men jag tycker definitivt att det ska vara kvar.

Anonym sa...

Langri: Tack!

Anonym sa...

David: i ditt fyraraderssvar tycker du att "det är lite tunt i resonemanget". Hur djuplodande är du själv, på en skala?

Matte: tack, till skillnad från David är jag glad över djupet och de nya vinklarna i ditt inlägg.

Men hur kommer det sig över huvud taget att det är ett sånt himla gnäll över författarstipendierna? De pengarna är inte någon "gåva" från staten, utan en del av den upphovsrättsersättning som betalas för utlåningen på biblioteken. Eller hur?

Anonym sa...

skrivkramp: Jag tror egentligen inte att det är själva pengarna som upprör, det verkar snarare vara själva modellen där någon sätter sig till doms över det kvalitativa innehållet, plus att uppföljningen av vad som presteras för dessa bidrag är obefintlig (läs "lata, vinpimplande författare som lever på statens bekostnad"). Det saknas egentligen rätt mycket hårda fakta i debatten, även från min sida. Mitt syfte med texten var att försvara modellen som jag tror på. Med detta sagt är jag också övertygad om att genomförandet kan förbättras, det mesta kan alltid förbättras. Och tack för din input!

Hermann Dill sa...

Matte >> Tycker du har flera poänger, men Davids fråga är den relevanta. Ditt svar till honom påminner om när Jonas Sjöstedt hos "O som i Ortmark" fick frågan hur övergången till ett kommunistisk Sverige ska göras i praktiken. Sjöstedt svävade på svaret som en Zeppelinare i full prakt och föll där platt i mina ögon. Att staten skulle köpa ut allt privat ägande föll på sin egen orimlighet och då återstår det ju bara att för staten att sno.
Det är ganska naivt att hylla en ideologi om man inte kan se hur den ska funka i praktiken.

Till sist: Din blogg är på det stora hela skitbra. Glad att jag upptäckt den!

Skrivkramp >> Det är inte längden på texter eller argument som avgör styrkan. Det är innehållet. Eller du kanske hyllar folkhögskolejazz som den finaste av kostformer?

Anonym sa...

Hermann: Jo hej du! För det första vill jag klargöra att inte är kommunist, jag är sosse.

För det andra så tycker jag inte att jag svävar på målet, det ska vara en komitté.

Om det är naivt att hylla en ideologi om man inte i alla led kan se hur den ska funka i praktiken? Nej, det tycker jag inte. Det där är ett vanligt sätt att försöka dra undan mattan för den som tror på något som jag inte gillar. Du ska alltså inte kunna tro på något om du inte i detalj kan redogöra för hur det ska utföras i praktiken? Hur mycket skulle du kunna tro på då?

Tack för din input!

Hermann Dill sa...

Matte >> Jag tror inte på saker som inte går att realisera, så är det. Det kallas att fantisera och det är vackert och fint, men till föga hjälp för mänskligheten.

Anonym sa...

Vem har sagt att något, vad som helst, inte går att realisera bara för att jag inte förklara det i detalj för dig? Eller du inte kan förklara det för dig själv? Jag kan erkänna att det många gånger går en tunn linje mellan tro och fantasi, och en pragmatiskt lagd person (som du verkar vara) vill gärna kunna se och ta på saker för att tro på dom, annars avfärdas det lätt som fantasi. Ideologi är svårare att ta på än ekonomi, helt klart är det så, men jag delar inte i alla stycken din pragmatiska syn på världen så jag vill hävda att ideologi och tro måste finnas med i bilden om vi ska överleva. Du tror på något, det är jag övertygad om. Kanske t o m något som du inte kan redogöra för i detalj. Eller ska du sluta med sånt nu?

David sa...

Matte>> Jag förstår hur du menar, men jag håller inte riktigt med. Som du vet har jag ingenting emot kultur stöd, allting handlar om hur det ska fördelas och författarpeng står helt enkelt inte högt upp på min lista. Ekonomiskt stöd ska inte fördelas på det sättet och konst bör inte vara knuten till staten, dvs att det precis som du skriver ska sitta någon jury och bestämma vilka som ska ha stålars. Det är ju helt sjukt. Faktiskt om man tänker efter. Hur ska någon god konst kunna växa ur det? Staten ska underlätta för konsten, men inte ha avlönade konstnärer.

Skrivkramp>> "Men du då" jo, det va ju lyssande. Har du åsikter om mig får du väl komma med dom under lämpligt inlägg på min blogg. Jag tar mig rätten att säga vad jag vill om Mattes inlägg oavsett hur jag själv skriver.

Hermann>> Kul att du hittat till Matte, hans blogg är helt klart en av de mer läsvärda, iaf om du frågar mig.

Vad gäller resten av diskussionen vill jag bara göra en liten inputt. Visioner är väl aldrig fel men när det kommer till realpolitik får man helt enkelt utgå från rådande omständigheter om man vill komma någon vart. Jag önskar verkligen att det vore lättare för konstnärer att klara sig på sin konst, men jag tror inte det här är rätt väg att ta.

Anonym sa...

David: Om man tänker efter så sitter det "jurys" lite varstans och bestämmer vem som ska ha kosing, oavsett om det är staten eller ett privat företag som sitter på pengarna. Sen kan man ju tycka att det är sjukt, men det är svårt att hitta en annan lösning. Det landar alltid där till slut, att nån måste fatta beslutet. Kan du se nåt vettigt alternativ? Om det här inte är rätt väg, vad är då rätt väg enligt dig?

Det borde finnas ett antal sätt att söka finansiering till sitt projekt, där statligt bidrag är ett av alternativen men ingalunda det enda. Som jag sa, både statliga och kommersiella alternativ måste kunna samexistera för att ge mångfald. Och statligt avlönade konstnärer är jag inte heller för, inte med fast lön och skit. Projekt är vad det handlar om.

Sen vill jag också påminna om det jag själv skrev i texten, att debatten kokas ner till det här med författarbidrag hela tiden. Även denna debatt. Jag tycker inte att det är den viktigaste frågan, jag kan t o m backa på den om du presenterar ett vettigt alternativ för att föra fram icke-kommersiell kultur. Det som däremot ÄR viktigt är grundsynen på kultur, att det är något vars värde måste kunna mätas i annan valuta än bara kronor och ören.

Oavsett lösning så verkar det vara en fråga som engagerar, vilket glädjer mig.

David sa...

Matte>> Så som jag ser det är det bättre att försöka finna en väg där konsumenten fortfarande styr, inte för att det är det enda rätta, -större delen av den konst jag själv konsumerar är relativt smal- utan bara för att det är det enda rimliga av allternativen. Jag har ingen färdig lösning men det kan röra sig om skattelättnader på konst, som gör den mer tillgänglig för en bredare publik. Det måste röra sig om lösningar som kan underlätta för ALLA inom den berörda konstformen, det får aldrig handla om att några sitter och bedömmer vilka projekt som förtjänar spons och inte, det är inte statens roll. Och det är inte bra för konsten i sig heller.

Sedan är det en väldigt grundläggande syn jag har på arbete. Kan man inte klara sig på sin dröm får man helt enkelt arbeta vid sidan om, det gör både du, jag och alla andra, det är inget konstigt och jag tycker inte synd om de konstnärer som tvingas ut i arbetslivet för att hålla sin dröm vid liv. Viktiga böcker kommer skrivas oavsett -även av författare som har vanliga arbeten-, om det är jag fullstädigt övertygad.

Sedan måste jag bara poängtera så att andra som läser här inte missförstår, jag är inte emot att konst kostar för samhället, det är hur en fördelning ska gå till som jag har åsikter om.