Eat it

Jag såg dom på håll. Vi sneglade lite på varandra jag och killen medan våra respektive gravida flickvänner var fullt upptagna med det folk faktiskt är där för att göra, där inne på ICA Maxi, dom letade matvaror. Hans tjej såg ut att vara ungefär lika höggravid som min, ungefär lika koncentrerad på att gå på ett sätt som minimerade obehaget från magen och ungefär lika likgiltig inför omvärldens förundrade blickar. För folk tittar på gravida kvinnor, det kan ni tro. Dom blänger, länge och ogenerat. Jag med min överdrivna perceptionsförmåga kan bli lite irriterad på alla blängande idioter men Stina skiter fullkomligt i det, hon har som sagt viktigare saker att tänka på. Som att ta sig fram. Vårt försök att sätta nytt personbästa inne på den gigantiska affären grusades av breda, långsamma människor och mina synapser som helt enkelt inte fungerade. Alldeles säkert en bieffekt av det jag beskrev i förra inlägget. Jag kunde inte ens komma igår var ketchupen fanns, och det borde jag fanimej ha lagrat i reptilhjärnan så jävla många gånger som jag har köpt ketchup där inne. Till slut hamnade vi iaf i samma kassa jag och den andra killen, jag bakom honom. Hans tjej var lika bortblåst som min, men jag förstod nog var hon höll hus. Det skulle visa sig att jag fick rätt, det enda rätt jag hade under hela helgen, för precis när jag skulle börja lägga upp mina varor på bandet kom hans tjej vaggande med en skitstor godispåse i näven. Strax därefter kom min tjej vaggande med en chokladkaka modell ”den största som marabou tillverkar” och en bunke glass. Den andra killen sa ”jaja.. godis ja..”, sen tittade han på Stina som höll sin fångst i ett krampaktigt grepp och till slut landade blicken på mig. Och det var en blick som sa allt. Den sa att han tyckte det var lite jobbigt att hans tjej hela tiden köpte godis, inte för att hon åt utan för att han också åt, och man äter inte så mycket godis ostraffat vid den här åldern. Han var nog ungefär lika gammal som jag, ge och ta ett par år. Att åka med i förfallet är inte kul, och nu menar jag inte att min sambo har blivit sunkig, fet och ful för hon är ju gravid och det är det allra heligaste och vackraste tillståndet av dom alla (och ni får läsa in mycket ironi ni vill i det där, det kommer ni säkert att göra, men det finns ingen ironi där). Grejen är den, vilket den här killen och jag båda vet, att en kvinnas graviditet mer än något annat kan avslöja en mans svaga karaktär. Kort sagt, när min gamla stenhårda coach nu sitter och mumsar choklad och glass kväll efter kväll istället för att piska på mig i löparspåret, vilket hon rimligtvis inte kan förväntas klara av med den magen, så har min träning och självdisciplin farit helt åt skogen. Det var det jag såg i killens ögon, hans vikande självdisciplin och därpå följande förfall, och det var en sorgsen blick. Ty det är så att den skengravide mannen känner allt annat än stolthet över sin egen graviditet.