Epic.. it was epic I tell you

Nu har det hänt. Mannen som tror att han är Elvis reinkarnerad, dvs min granne, har tagit kontakt och det känns som om jag har rört vid E.T’s finger. Det var en helt vanlig lördag kväll förstår du, vi hade nästan slumrat in framför teven när det ringde käckt på dörren. Pling-plong, pling-plong. Två tryckningar, det brukar betyda någon jag känner, troligen en polare, kanske på väg till krogen med tanke på kvällens ganska sena timme. En rumlare som stannat till för en jamare och lite snack. Men det var ingen halvfull polare, det var han. Elvis, eller Bengt som han egentligen heter i jordelivet. Man har ju hoppats många gånger att han skulle komma över, och man har förstått redan från början att ett pling-plong på hans dörr aldrig var ett alternativ för han är skygg som ett rådjur och dessutom sägs det att gräsmattan kan vara minerad. Jag har sett honom gå där i konstiga spår, aldrig rakt fram liksom. Så jag öppnade dörren och fick se en varelse så vacker och ståtlig att jag nästan blåstes tillbaka in i vardagsrummet av hans utstrålning. Jag ska försöka förklara, återge, men det är svårt, jag darrar när jag skriver det här. Nerifrån och upp då, here goes.

På fötterna ett par boots, såklart. Svarta med vita broderingar, med nyputsad tåhätta i skinande metall. Mörkbruna skinnbyxor med fransar, utanpå bootsen, inte instoppade. Ett brett svart bälte med ett spänne i form av en erekterad kobra. Han har koll. En glansig och lagom uppknäppt skjorta med ett nedtonat skrikigt mönster. Du vet en sån skjorta som, om man tittar på den från nära håll, gör dig yr och lätt illamående. Ovanpå det en skinnpaj, svart, också med fransar och en massa fastsydda märken. Jag såg bl a Cheva-loggan och HD-loggan. Kronan på verket var en svart Stetsonhatt, en äkta Stetson, med några instoppade indianfjädrar på höger sida. Denna underbara varelse stod där och plirade på mig genom ett par gulfärgade Ray Ban’s och jag tänkte ”Gud vad vacker han är!” Vi stod tysta ett tag, jag i ren beundran och han troligen i någon slags mikrokoma. Bakom honom på vägen såg jag deras bil stå, den sunkiga vardagsbilen, inte den snygga Camaron. I bilen satt hans kvinna, jag såg inte hennes ansikte, bara pekfingret och långfingret på hennes högra hand som trummade mot ratten. Elvis, Bengt, harklade sig och ungefär följande konversation följde. (Läs Elvis repliker med svår amerikansk brytning, det är så han pratar. Jag ljuger inte).

Elvis: Hallå granne!
Jag: Häpåre!
Elvis: Jag har en björk.. den är stor.. ligger här på gatan.. du eldar va?
Jag: Nja.. vi eldar i öppna spisen ibland men det går ju inte åt så mycket ved till sånt vettu.
Elvis: Ta den! Jag vill att du ska ha den granne.. björken.. fin ved.
Jag: Jo.. ja.. jäkligt schysst av dig granne men jag vet inte.. den är väldigt stor.. man skulle nog behöva en motorsåg. Har du en motorsåg?
Elvis: Nej för fan!
Jag: Då blir det svårt. Du får nog baxa iväg den där till återvinningen, säg till om du behöver hjälp.
Elvis: Vad heter du granne? Vad heter du?
Jag (känner mig som en skolpojke): Jag heter Maths. Det heter jag. Maths.
Elvis (smakar på ordet): Maths.. Maths.. hmm.. det bodde en läkare här förut. Mycket trevlig.
Jag: Ja, jag köpte huset av honom.
Elvis: Före det var det Sundström. Inte mycket till karl.
Jag: Nähä.
Elvis: Men före det.. åhh.. vad hette han.. han var kriminaltekniker.. bra kille.
Jag: Jaha.
Elvis: Bra kille..
Jag (nervös): Det är en fin bil du har! Camaron.. den är fin!

Elvis tog här min hand, såg ut som en stolt far och klappade så hårt på översidan av min högerhand, som han höll i ett järngrepp, att den blev alldeles röd. Han sa ingenting. Vi stod där några sekunder, fastlåsta i en väldigt udda men otroligt varm manlig vänskap och jag försökte komma på något att säga men hann inte innan Elvis kvinna startade bilen. Ljudet från Mazdan bröt förtrollningen, Elvis släppte taget om min hand och sa att han var tvungen att gå. Jag sa åt honom att ta hand om sig och att han kunde höra av sig om han behövde hjälp med björken. På vägen ner för min trappa, med ryggen mot mig, höll han upp höger hand som ett okej. Hans kvinna väntade, vår tid var ute.

Jag stängde dörren och gick tillbaka till vardagsrummet där min familj väntade andäktigt. ”Hur var det?” frågade Stina. ”Det var.. fint” svarade jag. ”Vad fin han var” sa ene sonen. Ja, han var fin. Fin och riktigt jäkla väck i kolan, det är vår granne det.