Gamla hjältar dör nästan aldrig

När jag var liten pilt, runt tio elva bast så där, var Bryan Ferry min stora idol. Andra piltar i min klass lyssnade på Noice eller Gyllene Tider men jag gick runt i mina gråa manchesterbyxor och nynnade på ”Love is the drug” med Roxy Music. Jag var hopplöst otrendig, både klädmässigt och i mitt musikval, men jag var en pilt som sket fullkomligt i det.

Jag fascinerades å det grövsta och det var nog inte så mycket musiken som Bryans utstrålning som attraherade mig. Alltid välklädd, och då menar jag riktigt välklädd i vit smoking och fluga, med oljig lugg och en cigg i mungipan. Han var fulsnygg på ett sätt som en 11-årig grabb egentligen inte borde kunna uppfatta. Men det gjorde jag, jag var väldigt receptiv på den tiden. När jag några år senare hamnade i bögfunderingar (am I straight or gay, som Ola Salo så to the point uttrycker det) var Bryan en av dom män som snurrade allra mest i mitt huvud. Jag trodde alltså under en period att jag var bög och att Bryan var den jag ville ligga med. Så här efteråt kan jag ju lägga ihop pusselbitarna och ser då att han var androgyn, och att det troligen var detta som attraherade mig. Jag sprang ju inte direkt och dreglade efter Sean Connery eller Frank Andersson. Nej, i Bryan fanns både ett överdrivet machoego och en kvinnlig sida, nästan skygg som Greta Garbo, i en och samma person.

Jag kände mig besläktad med Bryan där jag svassade runt på skolgården i mina dassiga brallor, och han väckte förstås också fåfängan i mig. Om jag ville bli som honom så dög inte gråa manchesterbyxor alls, inte heller sweatshirts med bilar på. I ett nafs där nån gång i femman gick jag alltså från mammas lilla gullegull i oömma kläder till en ung man med känsla för stil, det var hur jag själv såg på saken iaf, och började rota bland farsans gamla kläder. Jag hittade myggjagare, vitskjortor, kavajer och slipsar men allt var förstås fem nummer för stort för den tanige lille unge mannen med känsla för stil. Så jag bönade och bad, morsan vände på barnbidraget några gånger och till slut fick jag iaf ett par rutiga byxor som jag haft ögonen på en längre tid. Dom var skitinne, men det var nog fortfarande inte jag. Det var något som fattades. Jag gick tillbaka till farsans klädkammare och tvingade till mig myggjagarna, med dubbla strumpor kunde jag iaf ta mig till skolan utan att tappa dom och väl på plats i plugget briljerade jag med mina anrika skodon. Jag kompletterade outfiten med en gammal filthatt, också farsans, jag måste ha sett ut som en liten gubbe men jag var stolt för jag var fin.

Missförstå mig inte, jag gillade musiken, men den var just bara ett soundtrack till Bryans skådespel, av sekundär betydelse. Roxy Music utan Bryan Ferry skulle inte vara något alls utöver ett vanligt band med en för pop något ovanlig sättning. Det blev också så att Bryan gick vidare med sin solokarriär och bandet somnade in. Att döma av vad dom presterade på slutet hade dom redan somnat, en platta som t ex Avalon är avslappningsmusik väl i klass med Fleetwos Mac’s gamla Albatross (som vi alltid fick lyssna på när vi låg på golvet i lilla bibblan och hade avslappning, vilket för övrigt var ett utmärkt tillfälle att klämma på tjejer). Bryans solokarriär har väl egentligen inte heller lämnat några större spår efter sig hos mig. Min fascination gick över i samma veva som bögnojjan släppte men vissa låtar väcker fortfarande något drömskt i min blick. ”Love is the drug” har jag redan nämnt, rökaren ”Let’s stick together” är en annan och ”Same old scene” har ett romantiskt skimmer som är magiskt, det är nåt med pianot. Bryan sjöng alltid som en drogad dandy, hela tiden på gränsen till patetisk men aldrig på fel sida, och den absoluta höjdpunkten nås i covern av John Lennons ”Jealous guy”.

Farbror tycker helt enkelt att sådan musik inte görs längre. Farbror längtar ibland tillbaka till tiden då rutiga byxor var skitinne.