Nyckelord cykelpump

Det är inte ofta jag står framför en spegel naken och kollar, verkligen kollar, hur jag ser ut, men nu har det hänt. Efter denna okulära besiktning kan jag konstatera att min kropp har genomgått någon slags fundamental förändring som ändå är svår att sätta fingret på. Inte så att jag har blivit fet direkt, det kan jag inte påstå. Visst har något kilo letat sig in runt magtrakten, speciellt eftersom min löpträning har legat i träda ett par månader, men den delen av kroppen förändras ständigt fram och tillbaka så det är jag van vid. Näe, det är något genomgående, all over the body, som har hänt. Jag har alltid varit en tanig pojke strax över medellängd, en kroppskonstitution som under det muskelfixerade åttitalet gav mig visst komplex men jag har på äldre dar lärt mig gilla den. Man kan säga att jag har en kroppstyp som åldras med hyfsad värdighet, och det är jag väldigt glad för. Utan att bli för kroppsfixerad här kan jag bara konstatera att jag under hela mitt vuxna liv har sluppit bekymra mig över saker som många andra bekymrar sig över. Men nu då, vad är det som har hänt? Det är nån slags stadga, nån slags satthet i muskulaturen. Som om musklerna har satt sig till ro på en brygga och inte vill bli störda. Jag jämförde häromdagen vår högste chefs kropp med en järndildo, och min är definitivt inte sån. Mer som en.. ehh.. öhh.. strävhårig tax? Jo, så är det. Konturerna suddas ut, jag är inte lika kantig längre. Det är som att någon har stoppat en cykelpump i mitt arsle och ytterst försiktigt pumpat några gånger, inte mycket, bara så att kroppens totala volym har ökat med en millimeter runt om. Fattar du? Gud vad jag har tråkigt.