Till en vän

När exakt fick du det här påfrestande behovet att förenkla världen? Vilka hemska upplevelser sammankopplade med tragiska mekanismer ligger bakom din frivilliga vandring i trånga gångar, långt bortom fri sikt? Du säger hur det är och sveper med armen över hela vårt kända universum, som om kunskap skulle göra dig sjuk. Du förklarar för mig hur världen är, hur livet är, hur jag själv är, och jag begriper inte ett ord. Du är den minst begåvade människan jag känner men själv tror du att du äger en profets gåva. Ja du är sannerligen inte begåvad med mycket, allra minst självinsikt. Om du bara en gång kunde säga ”jag vet inte”, men du tror att du måste veta allting så du förpestar din omgivning med pinsamma chansningar som i en oupplyst värld en gång i tiden kunde skaka massorna. Jag stod i massorna då, men inte nu. Jag ser igenom det där nu. Någon har kört ner så mycket skit halsen på dig att du ännu inte, vid snart 40 års ålder, har lyckats rensa luftrören så att frisk luft kan nå dina lungor och syresätta din arresterade hjärna. Kanske var det din pappa, jag har aldrig träffat honom. Jag vet inte om jag ska ge dig ett kok stryk eller be dig dra åt helvete eller fortsätta prata med dig. Det har hittills inte lett någon vart, i flera år har jag försökt men mina ord blåser förbi din bepansrade skalle som jetplan på låg höjd. Det jävligaste är att du verkar klara dig bra på att vara en insnöad skitstövel. Du tjänar bra, har fru och barn och någonstans där innanför köttpannan tror du väl säkert att du är lycklig. Men din lycka förutsätter lögnen, så du håller sanningen borta med näbbar och klor. Den sanning som följer med sunt ifrågasättande och fri sikt, inte den sanning som sitter instängd i den mörka källaren som har ersatt ditt förnuft, den skulle förstöra allting. Utan självcensur raseras ditt skrytbygge på bråkdelen av en sekund. Jag undrar så om du uppfattar tomheten som ekar i ditt huvud, och jag undrar varför jag fortfarande bryr mig. Det kanske vore bättre om du bara drog åt helvete.